Replik på Är du en Proletär?

Replik på Matilda Ardenfors och Rebecka Johanssons text i Libertas nr 3.

Det skall sägas direkt: vi är eniga med Matilda Ardenfors och Rebecka Johansson i deras krönika "Är du en Proletär?" (Libertas nr 3) om språkets betydelse och om behovet av ett inkluderande språkbruk även i interna debatter. Men vi har likväl några invändningar mot deras text.

För det första: valet 2006 förlorades inte därför att Göran Persson och Pär Nuder använde för krångliga ord i beskrivningen av partiets budskap. Det förlorades därför att partiet saknade trovärdighet. Vi hade inte levererat det människor förväntar sig, och alltid bör kunna förvänta sig, av en socialdemokratisk regering: fler i arbete och en jämlik fördelning av socialt och materiellt välstånd. Det är, menar vi, ett generalfel att avfärda valförluster som ett resultat av kommunikationsproblem.

For det andra: Ardenfors och Johansson vänder sig mot att ord som "demokratisk socialism" och "kapital" används i våra interndebatter. De säger att de används både "lättvindigt" och "flitigt och utan någon som helst reflektion kring vad de egentligen innebär" – och har i detta både mycket fel och, kanske, litet rätt. Nu förekommer förvisso de här orden vare sig "flitigt" eller "lättvindigt" (det enda lättvindiga i sammanhanget är Ardenfors och Johanssons anklagelser om detta), men vi har definitivt stora problem ifall många av, säg, s-studenters kongressombud saknar all form av förståelse vad gäller ovan nämnda termer! Anledningen till att vi som skriver denna artikel har vår uppfattning klar om begreppsexemplen i Ardenfors och Johanssons krönika ar att vi ägnat oss åt ideologiska studier, diskussioner och debatter. Därmed inte sagt att vi sitter på den enda sanningen om deras betydelse, men vi vägrar att acceptera synen att inga andra genom just studier, diskussioner och debatter själva skulle kunna tolka de ord socialdemokratin använder sig av för attbeskriva sina värderingar.

För det tredje märks det redan i början av Ardenfors och Johanssons krönika att det egentligen inte är kommunikationsfrågan som besvärar mest. Denna misstanke bekräftas också i det sista stycket, där författarna angriper en "nostalgisk retorik" som "misslyckas med att beskriva den verklighet vilever i idag". Det står Ardenfors och Johansson fritt att inte kalla sig socialister, att inte förespråka ekonomisk demokrati och att inte erkänna konflikten mellan arbete och kapital. Men då bör de utan omsvep kunna stå för det och inte gömma sig bakom argumentet att folk inte förstår. De bör också vara medvetna om att de, enligt vår mening, därmed går miste om mycket värdefulla och skarpa verktyg för en radikal och dagsaktuell omvärldsanalys som grund for en politik mot klyftor och förtryck.

Daniel Johansson och Helen Westman, LSSK