Replik på Matilda Ardenfors och Rebecka Johanssons text i Libertas nr 3.
Det skall sägas direkt: vi är eniga med Matilda Ardenfors och Rebecka Johansson i deras krönika "Är du en Proletär?" (Libertas nr 3) om språkets betydelse och om behovet av ett inkluderande språkbruk även i interna debatter. Men vi har likväl några invändningar mot deras text.
För det första: valet 2006 förlorades inte därför att Göran Persson och Pär Nuder använde för krångliga ord i beskrivningen av partiets budskap. Det förlorades därför att partiet saknade trovärdighet. Vi hade inte levererat det människor förväntar sig, och alltid bör kunna förvänta sig, av en socialdemokratisk regering: fler i arbete och en jämlik fördelning av socialt och materiellt välstånd. Det är, menar vi, ett generalfel att avfärda valförluster som ett resultat av kommunikationsproblem.
For det andra: Ardenfors och Johansson vänder sig mot att ord som "demokratisk socialism" och "kapital" används i våra interndebatter. De säger att de används både "lättvindigt" och "flitigt och utan någon som helst reflektion kring vad de egentligen innebär" – och har i detta både mycket fel och, kanske, litet rätt. Nu förekommer förvisso de här orden vare sig "flitigt" eller "lättvindigt" (det enda lättvindiga i sammanhanget är Ardenfors och Johanssons anklagelser om detta), men vi har definitivt stora problem ifall många av, säg, s-studenters kongressombud saknar all form av förståelse vad gäller ovan nämnda termer! Anledningen till att vi som skriver denna artikel har vår uppfattning klar om begreppsexemplen i Ardenfors och Johanssons krönika ar att vi ägnat oss åt ideologiska studier, diskussioner och debatter. Därmed inte sagt att vi sitter på den enda sanningen om deras betydelse, men vi vägrar att acceptera synen att inga andra genom just studier, diskussioner och debatter själva skulle kunna tolka de ord socialdemokratin använder sig av för attbeskriva sina värderingar.
För det tredje märks det redan i början av Ardenfors och Johanssons krönika att det egentligen inte är kommunikationsfrågan som besvärar mest. Denna misstanke bekräftas också i det sista stycket, där författarna angriper en "nostalgisk retorik" som "misslyckas med att beskriva den verklighet vilever i idag". Det står Ardenfors och Johansson fritt att inte kalla sig socialister, att inte förespråka ekonomisk demokrati och att inte erkänna konflikten mellan arbete och kapital. Men då bör de utan omsvep kunna stå för det och inte gömma sig bakom argumentet att folk inte förstår. De bör också vara medvetna om att de, enligt vår mening, därmed går miste om mycket värdefulla och skarpa verktyg för en radikal och dagsaktuell omvärldsanalys som grund for en politik mot klyftor och förtryck.
Daniel Johansson och Helen Westman, LSSK
Tuesday, November 27, 2007
Replik: Skyll inte trötta ledarskribenters vacklande låga på mig
Anna Sjödin replikerar på Jonas Morians inlägg i Libertas nr 3.
När jag beklagar ledarskribenternas obetydliga roll i svensk samhällsdebatt i en artikel i Libertas trampar jag uppenbarligen på ömma tår. Skribenten Jonas Morian rusar till ledarsidornas försvar.
Tyvärr kan det stora flertalet av ledarskribenter och politiska kommentatorer knappast beskrivas som en kraft som brinner för förändring och nyfiket sprudlar av idéer om samhällets reformering. För den som följer tyckandet på tidningarnas åsiktssidor är det uppenbart att denna politiska elit lever ett liv fjärran från socialbidrag, psykisk ohälsa och arbetslöshet. Långt från många människors verklighet och långt från den granskande journalistens vardag. Det finns passionerade undantag, men de kan räknas på ena handens fingrar.
Skribenten verkar tro att jag anser att detta förklaras av hur mycket pengar ledarskribenterna får i lönekuvertet varje månad. Det har jag aldrig sagt. Däremot menar jag att åsiktsjournalister förvånansvärt ofta väljer att uttrycka förutsägbara, homogena, partilojala normer och åsikter som tillhör etablerad, välutbildad medelklass. Det kan inte uteslutas att det är en delförklaring till låg verkshöjd, distanstagande, bristande passion och skral förändringsvilja.
Istället för att självkritiskt klia sig i skallen och fundera över vad detta betyder och varför nio av tio tidningsläsare ratar ledarsidorna gör skribenten generalfelet att gå i försvarsställning för det etablerade.
Envetet försäkrar han att jag har fel och att det faktiskt bara är åtta av tio som inte läser ledare. När han lanserar åsikten att det skulle vara bra att ledarskribenterna sätts på en liten piedestal med egen byline och profileras i TV sofforna höjer jag ett roat och lätt förvånat ögonbryn. Jag har tämligen svårt att se vad en elit som allt för ofta lever i det blå, äter varandras snittar, besöker varandras bloggar, kliar varandras ryggar, lyssnar till varandras analyser och hyllar det pretentiösa på bästa sändningstid kan göra för värdefulla bidrag för att minska avståndet till vanligt folk. Snarare är nog risken uppenbar för det motsatta.
Skribenten frågar sig om jag argumenterar för ”fler ledarsidor där socialdemokratiska och vänsteråsikter kommer till uttryck”. Det hade naturligtvis kunnat vara viktigt. Men om det skrivna ordets mäktiga svärd ska få fortsätta rosta sönder kan det faktiskt kvitta. Tolka mig rätt. Ledarsidorna skulle kunna bidra till att vitalisera samhällsdebatten i vårt land. Det valet gör var och en varje gång de fattar pennan. Det behövs många fler röster från förbannade, vitala, engagerade, brinnande, nyfikna människor. Nu får de finna andra vägar.
Bli inte arg på mig Jonas Morian när jag angriper trötta ledarskribenters vacklande låga. Jag beskriver bara hur verkligheten ser ut. Den är knappast mitt fel.
ANNA SJÖDIN
Socialdemokrat
När jag beklagar ledarskribenternas obetydliga roll i svensk samhällsdebatt i en artikel i Libertas trampar jag uppenbarligen på ömma tår. Skribenten Jonas Morian rusar till ledarsidornas försvar.
Tyvärr kan det stora flertalet av ledarskribenter och politiska kommentatorer knappast beskrivas som en kraft som brinner för förändring och nyfiket sprudlar av idéer om samhällets reformering. För den som följer tyckandet på tidningarnas åsiktssidor är det uppenbart att denna politiska elit lever ett liv fjärran från socialbidrag, psykisk ohälsa och arbetslöshet. Långt från många människors verklighet och långt från den granskande journalistens vardag. Det finns passionerade undantag, men de kan räknas på ena handens fingrar.
Skribenten verkar tro att jag anser att detta förklaras av hur mycket pengar ledarskribenterna får i lönekuvertet varje månad. Det har jag aldrig sagt. Däremot menar jag att åsiktsjournalister förvånansvärt ofta väljer att uttrycka förutsägbara, homogena, partilojala normer och åsikter som tillhör etablerad, välutbildad medelklass. Det kan inte uteslutas att det är en delförklaring till låg verkshöjd, distanstagande, bristande passion och skral förändringsvilja.
Istället för att självkritiskt klia sig i skallen och fundera över vad detta betyder och varför nio av tio tidningsläsare ratar ledarsidorna gör skribenten generalfelet att gå i försvarsställning för det etablerade.
Envetet försäkrar han att jag har fel och att det faktiskt bara är åtta av tio som inte läser ledare. När han lanserar åsikten att det skulle vara bra att ledarskribenterna sätts på en liten piedestal med egen byline och profileras i TV sofforna höjer jag ett roat och lätt förvånat ögonbryn. Jag har tämligen svårt att se vad en elit som allt för ofta lever i det blå, äter varandras snittar, besöker varandras bloggar, kliar varandras ryggar, lyssnar till varandras analyser och hyllar det pretentiösa på bästa sändningstid kan göra för värdefulla bidrag för att minska avståndet till vanligt folk. Snarare är nog risken uppenbar för det motsatta.
Skribenten frågar sig om jag argumenterar för ”fler ledarsidor där socialdemokratiska och vänsteråsikter kommer till uttryck”. Det hade naturligtvis kunnat vara viktigt. Men om det skrivna ordets mäktiga svärd ska få fortsätta rosta sönder kan det faktiskt kvitta. Tolka mig rätt. Ledarsidorna skulle kunna bidra till att vitalisera samhällsdebatten i vårt land. Det valet gör var och en varje gång de fattar pennan. Det behövs många fler röster från förbannade, vitala, engagerade, brinnande, nyfikna människor. Nu får de finna andra vägar.
Bli inte arg på mig Jonas Morian när jag angriper trötta ledarskribenters vacklande låga. Jag beskriver bara hur verkligheten ser ut. Den är knappast mitt fel.
ANNA SJÖDIN
Socialdemokrat
Monday, November 26, 2007
Förbjudna bilder
Den allmänna meningen tål ibland att ifrågasättas, beroende på sammanhanget. I frågan om publicering av kränkande bilder på profeten Muhammed är de flesta mot en censur, för rätten att yttra sig fritt. Men den politiskt korrekta principen om yttrandefrihet är inte alltid konsekvent när det kommer till andra typer av bilder.
Jag har en norsk vän som är motståndare till monarkin i sitt hemland. När den ingifta kronprinsessan Mette-Marit av en bred allmänhet plötsligt ansågs för billig för det norska kungahuset, vände han för ett ögonblick i frågan och tog istället hennes parti.
Jag tar avstånd från vidskepelse, och borde därför vara motståndare till exempelvis nya moské-byggen. Men då riskerar jag att hamna i fel stapel. I stapel tillsammans med de som önskar sig domkyrkor istället för moskéer, med billister som hellre ser fler parkeringsplatser för sina stadsjeepar, med de som vill jämna moskéer med marken och resa tusen synagogor.
Återigen väcker Elisabeth Ohlson Wallins bildserie ”Ecce homo” anstöt hos Jönköpings kristna som betraktar homosexualitet som synd. Och ärekränkta muslimer rasar mot Nerikes Allehandas publicering av konstnären Lars Vilks skisser av en rondellhund utformad som profeten Muhammed. Återutgivningen av seriealbumet ”Tintin i Kongo” JK-anmäls av Afrosvenskarnas riksförbund för sina grova karikatyrer av invånarna, som hör samman med den patriarkaliska syn på Afrika som rådde i 1920- och 30-talets Europa.
Mot de försmådda står principen om yttrandefriheten, som legitimerar provokationen. Men hur konsekvent är den?
Abdul Raheem, talesman för Sveriges unga muslimer, intervjuas i Ekot. Han likställer Lars Vilks bild av profeten Muhammed utformad som en hund (ett smutsigt djur) med att handgripligen klippa in ett porträtt av konstnärens mor i ett pornografiskt sammanhang. Den jämförelsen är alldeles riktig. Så var nämligen fallet när herrtidningen Hustler lät kända personer som Lill-Babs, Ingvar Carlsson och Mona Sahlin få sina huvuden monterade på porrmodeller. Det var knappast förtal, för ingen trodde att det var på riktigt. Men tidningen fälldes. Herrtidningen Hustler borde alltså ha censurerat sig själva, liksom muslimska grupper nu kräver att Lars Vilks bör censurera sig själv i sitt konstnärskap.
Folkpartisten Cecilia Wikström är ett tydligt exempel på inkonsekvens i frågan. I den konstnärliga friheten och yttrandefrihetens namn ger hon Lars Vilks sitt stöd. Samtidigt företräder hon lokalpolitiker som deklarerar nolltolerans mot graffiti. Även kulturinstitutioner finansierade med skattemedel förbjuds ägna sig åt graffitirelaterad verksamhet, oavsett om man tar ställning mot illegalt klotter.
Och vi minns DN:s ledarsidas smutskastningskampanj av konstnären Lars Hillersberg för några år sen. Hans satirteckningar anspelade på antisemitisk propagandabild och ansågs kränkande. De beskyddades minsann inte med argument för det fria ordet. Men i fallet med Jyllandspostens publicering av Muhammed-karikatyrerna nyligen var tongångarna plötsligt de direkt motsatta. Samma skribenter, Niklas Ekdal och Henrik Berggren, försvarade nu de danska bilderna med resonemang som ”Danmarks sak är vår”. Mot de vanärade stod plötsligt principen om yttrandefrihet.
Det är ett framsteg att svarta inte längre förbisett karikeras som förvuxna småbarn med ballongläppar och pingpong-ögon, eller att judar framställs som girigbukar talandes bruten tyska och med näsor som 6:or. Samtidigt är rasistiska yttringar riktade mot araber fortfarande rumsrena. Den amerikanske lingvisten Noam Chomsky har beskrivit behandlingen av araber i amerikansk media: ”Den amerikanska pressen skämmer regelbundet ut sig med rasistiska karikatyrer av ’arabshejker’ som beslutat förstöra den västerländska civilisationen genom att höja oljepriserna. Liknande hänvisningar till judar skulle fördömas som en återgång till Goebbels och Streicher.”
Oljekrisen på 70-talet frammanade nidbilden av araber som välgödda och rika schejker som tafsar efter magdansöser. Konsekvenserna av oljepriset illustrerades med böneutropare som basunerade ut sjunkande aktienoteringar på västvärldens fondbörser ifrån sina minareter.
Som kontrast till detta kan vi se hur en medeltida antijudisk karikatyr som judesuggan tagits ner i kyrkor runtom i Tyskland, eller försetts med plakat av förklarande text. Toleransen gentemot dessa bilder är av allt att döma betydligt lägre.
Om bildförbud ska förekomma i ett öppet demokratiskt samhälle bör det bedrivas konsekvent. Är man tillåtande för vissa bilder som uppenbart kränker enskilda folkgruppers religiösa eller kulturella livsåskådning, och är fördömande mot andra utövar man dubbelmoral.
Censurbeivrare borde följaktligen rannsaka sig själva. Vi andra kan med gott samvete slåss för det fria ordet.
Love Antell
Den allmänna meningen tål ibland att ifrågasättas, beroende på sammanhanget. I frågan om publicering av kränkande bilder på profeten Muhammed är de flesta mot en censur, för rätten att yttra sig fritt. Men den politiskt korrekta principen om yttrandefrihet är inte alltid konsekvent när det kommer till andra typer av bilder.
Jag har en norsk vän som är motståndare till monarkin i sitt hemland. När den ingifta kronprinsessan Mette-Marit av en bred allmänhet plötsligt ansågs för billig för det norska kungahuset, vände han för ett ögonblick i frågan och tog istället hennes parti.
Jag tar avstånd från vidskepelse, och borde därför vara motståndare till exempelvis nya moské-byggen. Men då riskerar jag att hamna i fel stapel. I stapel tillsammans med de som önskar sig domkyrkor istället för moskéer, med billister som hellre ser fler parkeringsplatser för sina stadsjeepar, med de som vill jämna moskéer med marken och resa tusen synagogor.
Återigen väcker Elisabeth Ohlson Wallins bildserie ”Ecce homo” anstöt hos Jönköpings kristna som betraktar homosexualitet som synd. Och ärekränkta muslimer rasar mot Nerikes Allehandas publicering av konstnären Lars Vilks skisser av en rondellhund utformad som profeten Muhammed. Återutgivningen av seriealbumet ”Tintin i Kongo” JK-anmäls av Afrosvenskarnas riksförbund för sina grova karikatyrer av invånarna, som hör samman med den patriarkaliska syn på Afrika som rådde i 1920- och 30-talets Europa.
Mot de försmådda står principen om yttrandefriheten, som legitimerar provokationen. Men hur konsekvent är den?
Abdul Raheem, talesman för Sveriges unga muslimer, intervjuas i Ekot. Han likställer Lars Vilks bild av profeten Muhammed utformad som en hund (ett smutsigt djur) med att handgripligen klippa in ett porträtt av konstnärens mor i ett pornografiskt sammanhang. Den jämförelsen är alldeles riktig. Så var nämligen fallet när herrtidningen Hustler lät kända personer som Lill-Babs, Ingvar Carlsson och Mona Sahlin få sina huvuden monterade på porrmodeller. Det var knappast förtal, för ingen trodde att det var på riktigt. Men tidningen fälldes. Herrtidningen Hustler borde alltså ha censurerat sig själva, liksom muslimska grupper nu kräver att Lars Vilks bör censurera sig själv i sitt konstnärskap.
Folkpartisten Cecilia Wikström är ett tydligt exempel på inkonsekvens i frågan. I den konstnärliga friheten och yttrandefrihetens namn ger hon Lars Vilks sitt stöd. Samtidigt företräder hon lokalpolitiker som deklarerar nolltolerans mot graffiti. Även kulturinstitutioner finansierade med skattemedel förbjuds ägna sig åt graffitirelaterad verksamhet, oavsett om man tar ställning mot illegalt klotter.
Och vi minns DN:s ledarsidas smutskastningskampanj av konstnären Lars Hillersberg för några år sen. Hans satirteckningar anspelade på antisemitisk propagandabild och ansågs kränkande. De beskyddades minsann inte med argument för det fria ordet. Men i fallet med Jyllandspostens publicering av Muhammed-karikatyrerna nyligen var tongångarna plötsligt de direkt motsatta. Samma skribenter, Niklas Ekdal och Henrik Berggren, försvarade nu de danska bilderna med resonemang som ”Danmarks sak är vår”. Mot de vanärade stod plötsligt principen om yttrandefrihet.
Det är ett framsteg att svarta inte längre förbisett karikeras som förvuxna småbarn med ballongläppar och pingpong-ögon, eller att judar framställs som girigbukar talandes bruten tyska och med näsor som 6:or. Samtidigt är rasistiska yttringar riktade mot araber fortfarande rumsrena. Den amerikanske lingvisten Noam Chomsky har beskrivit behandlingen av araber i amerikansk media: ”Den amerikanska pressen skämmer regelbundet ut sig med rasistiska karikatyrer av ’arabshejker’ som beslutat förstöra den västerländska civilisationen genom att höja oljepriserna. Liknande hänvisningar till judar skulle fördömas som en återgång till Goebbels och Streicher.”
Oljekrisen på 70-talet frammanade nidbilden av araber som välgödda och rika schejker som tafsar efter magdansöser. Konsekvenserna av oljepriset illustrerades med böneutropare som basunerade ut sjunkande aktienoteringar på västvärldens fondbörser ifrån sina minareter.
Som kontrast till detta kan vi se hur en medeltida antijudisk karikatyr som judesuggan tagits ner i kyrkor runtom i Tyskland, eller försetts med plakat av förklarande text. Toleransen gentemot dessa bilder är av allt att döma betydligt lägre.
Om bildförbud ska förekomma i ett öppet demokratiskt samhälle bör det bedrivas konsekvent. Är man tillåtande för vissa bilder som uppenbart kränker enskilda folkgruppers religiösa eller kulturella livsåskådning, och är fördömande mot andra utövar man dubbelmoral.
Censurbeivrare borde följaktligen rannsaka sig själva. Vi andra kan med gott samvete slåss för det fria ordet.
Love Antell
Subscribe to:
Posts (Atom)
