Att fly Burma – från ett helvete till ett annat

Den hårda politik som förs av Burmas militärjunta (spdc, State Peace & Development Council) har gjort miljoner burmeser fattiga och drivit hundratusentals på flykt till grannländerna. För många väntar på andra sidan gränsen ett liv i fattigdom och osäkerhet, ett liv där rädslan för att utvisas är ständigt närvarande. Unga tjejer är speciellt utsatta. Tusentals tonåriga burmeser som flytt har slussats in i grannländernas sexindustrier. De har flytt från ett helvete till ett annat.

En ljummen fredagskväll i thailändska Mae Sot, sju kilometer från den burmesiska gränsen, sitter jag och Yi på vår balkong och pratar medan skymningen faller. Yi är en 23-årig tjej som flytt militärdiktaturens Burma. Hon är aktiv i den oppositionella motståndsrörelsen och just nu är hon en av mina nio elever i utbildningsprojektet Women’s Internship. Jag vet att hon, innan hon flydde från Burma, utbildat sig till journalist i Rangoon och jag säger till henne att jag gärna hjälper henne med språket om hon vill skriva en artikel på engelska.

–Nej, säger hon och skrattar lite, jag kan inte engelska så bra, det går inte. Hon sitter tyst en stund och jag anar att det finns något mer hon vill säga. Jag frågar henne om det finns något hon skulle vilja skriva om. –Jag vet inte, svarar hon, och därmed är samtalet slut. Senare samma kväll kommer hon in i det rum där jag och fyra andra tjejer sover. Hon sätter sig ner på min matta och jag lägger ifrån mig boken jag läser. –Det kom tre tjejer till sjukhuset i onsdags, säger hon, de var väldigt svårt slagna. Hon berättar att de tre tjejerna, alla mellan 20 och 25 år, varit så svårt misshandlade att det var osäkert ifall de ens skulle överleva. Det är inget ovanligt, får jag veta. I Mae Sot är det vardagsmat. Precis som så många andra unga burmeser hade de tre tjejerna kommit till Thailand i hopp om ett bättre liv. Men Thailand, vårt svenska turistparadis, är långt ifrån ett paradis for burmesiska flyktingar. Väl i Mae Sot hamnade tjejerna i prostitution, ett öde de delar med tusentals landskvinnor. På onsdagskvällen, några timmar efter att de anlänt till Mae Sot General Hospital, avled två av tjejerna. Sedan början av 1990-talet har flyktingströmmen från Burma till grannländerna eskalerat kraftigt, ett resultat av att förtrycket hårdnat, att fattigdomen ökat och att allt fler människor har fördrivits från sina hem. I samband med detta har också prostitutionen ökat bland burmeser i såväl Burma som i grannländerna. –Du kan se det överallt, säger Yi, i Rangoon finns det sexarbetare på varje nattklubb, och det finns nattklubbar överallt.

I Thailand är det minst lika många, kanske fler. Tjejerna åker antingen till en stor stad inne i Burma, till Kina eller Thailand. Det beror på var de kommer ifrån. Niyn, en av de andra tjejerna som deltar i Women’s Internship och som suttit och lyssnat på vårt samtal, tillägger: –Tjejer från Kachin- och Shanstaterna åker till Kina, medan tjejerna där jag bor åker till Thailand. Hon kommer själv från Karenstaten, men är född och uppvuxen i Shanstaten och kan jämföra. När jag frågar tjejerna varför de tror att prostitutionen ökar bland burmeser svarar Yi genast, utan att tveka. –Det är svårare nu, svårare att odla, svårare att fiska. spdc spärrar av och konfiskerar områden och folket måste ibland jobba åt militären, utan lön. Det händer ofta. Då kan de inte odla och fiska åt sig själva. Nyin avbryter: –Om de ens har någon mark att odla eller sjö de kan fiska i. Båda –De blir fattiga, så de unga flyttar. De vill skaffa pengar åt sig och sina familjer. De tror det finns mycket jobb, men det finns det inte, så de blir sexarbetare. Båda tjejerna sitter tysta en stund, sedan säger Yi: –De är grymma, de är väldigt grymma. Jag behöver inte fråga vilka hon pratar om. Efter studentupproren 1988 bestämde sig militärjuntan, som då gick under namnet slorc (State Law & Order Restoring Council), för att överge det de kallat ”Burmas väg till socialism” och liberalisera ekonomin.

Tidigare hade allt varit statsägt. Denna liberalisering har dock enbart gällt ekonomin, mänskliga rättigheter och demokrati lyser allt jämt med sin frånvaro. När juntan öppnade för utländska investeringar innebar det bland annat att Burmas rika naturresurser började exploateras. Alla negativa effekter som detta har inneburit för såväl miljö som folk är en egen artikel, men något som bör nämnas är den ökade militära närvaron i alla områden där exempelvis dammar eller pipelines byggts. Bara i Karenstaten har antalet militära garnisoner ökat från 10 till 54 mellan åren 1992 och 2004. Den ökade militära närvaron i kombination med att juntan gjort armen självförsörjande har lett till att konfiskering av mark, tvångsarbeten, ”gåvor” till militären och våldet ökat markant, vilket i sin tur gjort att fattigdomen och antalet flyktingar ökat. Då situationen för ett redan fattigt och förtryckt folk förvärrats väljer många unga att söka sig bort från sina byar och småstäder till någon av Burmas storstäder eller till något av grannländerna. För tusentals unga tjejer har det inneburit prostitution, inte sällan i Thailand eller Kina. Även om de flesta av tjejerna väljer själva att lämna Burma handlar det knappast om fria val. De lämnar landet för att överleva, för att försörja sina familjer eller för att det av andra skäl är omöjligt att stanna i landet.

Den burmesiska arméns systematiska och, faktiskt, väldokumenterade, våldtäkter har fått många tjejer att i skam och förtvivlan ta sig över gränsen. Tjejernas ”val” att lämna landet är en direkt konsekvens av militärjuntans politik. Få av de burmeser som befinner sig i något av grannländerna är där legalt. De är illegala flyktingar, osynliga invånare, som lätt kan utnyttjas av giriga arbetsgivare och korrupta myndigheter. I samtliga Burmas grannländer är prostitution olagligt och de prostituerade är brottslingar, men inte deras kunder. De tusentals prostituerade burmesiska tjejer som befinner sig illegalt i Thailand, Indien eller Kina är således ”dubbelt illegala”, dubbelt osynliga. Våld är deras vardag, och våldet går alltid ostraffat. Majoriteten av de burmesiska prostituerade i grannländerna har förvisso hamnat där ’frivilligt’, så frivilligt det nu kan vara, men de senaste åren har även trafficking blivit ett allt tydligare problem. Tjejer, de flesta mellan 14 och 20 år, betalar någon pengar för att ta dem över gränsen och hjälpa dem skaffa jobb. Väl över gränsen säljs de, antingen till en bordell eller som fru till någon man, i båda fallen blir tjejerna i praktiken sexslavar. Förutom det fysiska och psykiska våld de här tjejerna dagligen utsätts för och det faktum att de enligt lagen inte har några som helst rättigheter finns det ytterligare problem och risker för dem, till exempel hiv/Aids. Burma är idag ett av de länder i världen där hiv/Aids sprids fortast. Trots det förnekar juntan ihärdigt att landet har problem med sjukdomen och vidtar därför heller inte några åtgärder för att minska spridningen.

Då Burma dessutom är ett av de länder i världen som lägger minst pengar på sjukvård och utbildning, saknar majoriteten av befolkningen nödvändig kunskap om sjukdomen och om hur de ska skydda sig mot den. Sex är i Burma ett ämne som är väldigt tabu, speciellt bland kvinnor, vilket gör att också de allmänna kunskaperna om sex och preventivmedel är små. De prostituerade som ändå vet hur de ska skydda sig får inte nödvändigtvis praktisera sina kunskaper. Ofta har tjejerna inte rätt att kräva att deras kunder ska använda kondom. Oskyddad sex med ett tiotal män per dygn är en verklighet för tusentals tjejer i Sydostasien. Många av dem kommer att hamna sönderslagna på sjukhus eller i gränder. Många kommer att dö i aids. Några kommer att ta sig ur prostitutionen och gå vidare med sina liv. Få kommer någonsin synas i statistiken.

Catharina Ullström Volontärlärare för illegala flyktingar i Mae Sot, Thailand. Namnen i artikeln är fingerade.

Vänstersväng eller New Labour - ingetdera!

Ungefär två år innan valet började de fyra borgerliga partiledarna åka land och rike runt, badade i tunnor och gick på tågräls, för att visa att det fanns ett sammanhållet regeringsalternativ till socialdemokratin. De tidigare mittenpartierna, centern och folkpartiet, med en stor andel potentiella socialdemokratiska väljare, gick ihop med värdekonservativa kristdemokrater och systemskiftesivrande moderater. Kunde försättningarna ha varit bättre för ännu en socialdemokratisk valseger?

Men trots goda förutsättningar blev resultatet det sämsta sedan den allmänna rösträtten infördes, med ett netto-flöde från socialdemokraterna till de borgerliga partierna på 4,5 procentenheter enligt svt: s valu 2006. Bo Lundgren var i 2002-års val en tacksam motståndare då han enbart diskuterade ”världens högsta skatter”. De ”nya” moderaterna däremot, var väl medvetna om att man inte vinner några val i Sverige med ett budskap som attackerar välfärdstaten, varför efterträdaren Fredrik Reinfeldt knappt vågade ta Lundgrens systemskiftesretorik i sin mun. Istället började moderaterna använda sig av klassiska socialdemokratiska begrepp som full sysselsättning och utanförskap, varvat med att tala sig varma för både kollektivavtal och arbetsrätt. Moderaterna lyckades dessutom etablera en bild av sig själva som välfärdsstatens försvarare genom att bjuda över socialdemokraterna när det kom till vård, skola och omsorg samtidigt som man bara ville göra ”nödvändiga” upprensningar i de svällande bidragssystemen. Även om vi kan spekulera i huruvida resultatet av den moderata förändringen kommer bestå, är det ett faktum att moderaterna börjat använda en socialdemokratisk retorik, samtidigt som de i en del viktiga politiska frågor valt att röra sig in mot mitten. Den avgörande anledningen till borgerlighetens framgång var dock egentligen inte att moderaterna förändrats, utan socialdemokratins oförmåga att bemöta de nya moderaterna. En given socialdemokratisk valstrategi var att visa att de nya moderaterna var samma gamla höger. Strategin var i vissa delar förnuftig, problemet var dock att den i princip kom att överskugga hela vårt övriga budskap.

Problematiken med att kategoriskt kommunicera vår politik i relation till moderaternas, blev ännu större då vi blåste upp till strid om frågor som exempelvis biståndet och föräldraförsäkringen, för att moderaterna sedan skulle retirera på dessa punkter. På så sätt lyckades moderaterna, i Reinfeldts tappning, visa att moderat politik inte innebar så stora förändringar av den svenska modellen. Sysselsättningen, som var valets absolut viktigaste fråga, blev lika absolut vår största förlust. Även här använde moderaterna en ny retorik, samtidigt som socialdemokraterna övergivit sin gamla. Vi förlitade oss helt på en fortsatt god konjunktur och orden ”jobben kommer” blev ett nytt socialdemokratiskt mantra. Detta trots att vi hade en rad konkreta närings- och arbetsmarknadspolitiska åtgärder, vilka bland annat presenterades i rapporten ”Näringspolitik för arbete och tillväxt” två månader innan valet. Men vårt näringspolitiska budskap kommunicerades knappt, till fördel för vårt valstrategiska mål; att måla in moderaterna i högerhörnan. Moderaterna däremot hade tillsammans med sina allianskamrater, lagt all vikt vid olika åtgärder som skulle öka sysselsättningen. Att sedan många av altema: liansens förslag var underfinansierade och dåligt genomtänkta spelade underordnad roll. För även om borgligheten inte presenterade en övertygande jobbpolitik i sak, så övertygade de – genom att uteslutande prata om åtgärder för ökad sysselsättning.

Vi socialdemokrater förlorade valet mer än vad moderaterna vann det. Vilket till största del berodde på vår oförmåga att polemisera med en höger som lämnat högerkanten, både i sin retorik och i vissa delar av sin faktiska politik. Min största farhåga är dock inte att vi ska göra samma misstag igen, utan att vi i sökandet efter andra förklaringar till valförlusten, börjar revidera allt för stora delar av vår tidigare förda politik. För även om vi givetvis har en viktig framtidsdiskussion som väntar, ska vi komma ihåg att det inte var den förda politiken som banade väg för valförlusten. Därför bör vi motsätta oss uppkomna krav på att vi ska överge vår ansvarsfulla finanspolitik, med budgetunderskott och galopperande inflation som följd. En annan ekonomisk inriktning av vår politik skulle även vara en märklig röstmaximerande slutsats med bakgrund av att väljarströmmen i årets val gick till höger och inte till vänster. Men samtidigt ska inte socialdemokraterna etablera sig som ett mittenparti i någon New Labourtappning. Att öka egenfinansiering av social service eller privatisera delar av våra trygghetssystem skapar inte trygghet och tillväxt i Sverige. Istället måste vi fortsätta att hävda, precis som tidigare, att social trygghet och generella välfärdslösningar inte är ett hinder, utan en förutsättning för tillväxt och utveckling. Vi har nu fyra år till nästa val. Vi har gott om tid att formulera en politik som även fortsättningsvis tar utgångspunkt i vår strävan efter solidaritet och jämlikhet, och som samtidigt utgår från vår tids politiska och ekonomiska verklighet. I denna diskussion måste socialdemokratiska studentförbundet vara tongivande. Vi ska förutsättningslöst våga tänka både i nya och gamla banor. Denna öppna diskussion är nödvändig annars blir det inte årets val utan valet 2010 som går till historien som vårt sämsta.

Jakob Brandt, S-studenter Helsingborg

Vår arbetsrätt utmålad som sovjetisk byråkrati

Mycket har skrivits om valet men låt mig säga att en viktig orsak till att vi förlorade är att vi framstod som obenägna att lösa morgondagens problem. Vi framstod istället som ett konservativt parti på vänsterkanten som dessutom blivit mer och mer högervridet med åren. Som så träffande har sagts blev valet ett personval där Fräsche Fredde ersatte Pampige Persson. Men vad värre är hade vi en mycket byråkratisk och föråldrad syn på arbetsmarknadslagstiftningen, enligt väljarna. Vi ville ge ett ökat skydd för vikarier till fast anställning i las men det valde vi att inte lyfta fram.

Istället handlade all vår propaganda om hur hemskt otrygg arbetsmarknaden skulle bli om borgarna fick makten. Mein Gott – vi borde ha skitit fullständigt i våra fiender och lyft fram oss själva som störst, bäst och vackrast istället! Delvis behövs ett utökat anställningsskydd för vikarier, det finns en stark folklig efterfrågan på att ta ner andelen otrygga timvikariat och ersätta dessa med fasta jobb. I många branscher används timanställningar som just ett sätt att komma runt fast anställning, den offentliga sektorn medräknad. Samtidigt vet vi att las ibland missbrukas av arbetarna. I sann Saltsjöbadsanda måste facket här genom praxis visa vad som inte är felaktig uppsägning. Många arbetsgivare tror att man ej kan avskeda anställda i händelse av att affärerna slår fel eller att anställda missköter sig. Det kan man, och facket har också ett intresse av att arbetsgivare vet det, eftersom de lättare vågar anställa då. Eventuellt kan det vara värt att överväga ett återinförande av permitteringsfonderna.

Men poängen är den; om vi visar att anställningstryggheten är rimlig, sett ur arbetsgivarens synpunkt, blir också arbetsgivaren mindre motsträvig att ge trygga anställningar. Facket och arbetsgivaren hamnar ibland i ett ömsesidigt misstroende mot varandra, vilket skadar den svenska modellen. Vi vill återupprätta samförståndsandan, för vi tror att det är bäst för alla på sikt. Delvis så är arbetsmarknaden i behov av en reformering. Detta ville vi inte erkänna eftersom reformering oftast har använts av de borgerliga, och för oss blivit synonymt med avreglering och otrygghet. Men en reformering behövs. Man kan naturligtvis tycka att det är synd att det finns så många timvikariat. Ibland är det omotiverat och då kan det vara angeläget att lagstifta. Men vad gör vi om det är motiverat? Trots allt finns det många studenter som arbetar timmar frivilligt, samtidigt som arbetsgivaren uppskattar detta. Själv har jag större delen av min studietid arbetat som slaktare, för att finansiera mina studier genom arbete istället för skuldsättning. Det är jag stolt över men jag inser också att det inte går att ge studenter den typ av anställningsskydd som arbetslösa timvikarier får. Som student kan man inte lova att vara tillgänglig, man har en mycket kort planeringshorisont. Många studenter arbetar timmar och vill göra så. Vad som är problemet här är snarare att man förlorar rätt till vissa förmåner som heltidsanställda har, exempelvis helgersättning vid klämdagar, vissa lönepremier med mera. Så långt löneskillnaderna beror på reella skillnader i kompetens är det motiverat. Men ofta finns en indirekt lönediskriminering av timvikarier i form av uteblivna semestrar, helglöner med mera.

Därför kan det vara angeläget att sträva efter en anställningsneutral lönesättning. Det vill säga att det borde vara dyrare per timme med timvikarier eftersom de förlorar i uteblivna förmåner. Sett över årsbasis borde den genomsnittliga inkomsten per arbetad timme, vara lika enligt den solidariska lönepolitiken. Fördelen av att anställa timvikarier bör ligga i flexibilitetens natur, inte i lönen.

Slutligen bör facket och sossarna skapa en bra politik för all anställning. Även den som arbetar på bemanningsföretag ska kunna vara fackligt organiserad, utan att bli nekad arbete. Vi får aldrig hamna i en situation där vi ”belönar” arbetsgivare med otrygga jobb, en sämre facklig organiseringsgrad och därmed lägre löner. Vi måste ha som mål att alla som vill vara med i facket ska kunna vara det. Även den som jobbar en dag i veckan ska kunna nyttja fackliga rättigheter, och bör rimligtvis betala lägre fackavgift. Om vi får med fler i facket blir avgifterna lägre. Det tjänar alla på utom de arbetsgivare som är oseriösa. Vi vill ha samarbete med de seriösa arbetsgivarna. Jag tror att facket och arbetsgivarna har en del att lära av den danska modellen där man omreglerat arbetsmarknaden utan ökad otrygghet. Vi får aldrig ge borgarna monopol på att stå för förnyad arbetsmarknad och fler jobb! Vi gör anspråk på att vara ett arbetarparti så vi måste också skapa en ny arbetsmarknadspolitik i en ny tid. Världen har förändrats sen femtiotalets raka industriproduktion efter långa produktcyklar och förutsägbar konsumtion.

Vi är ett parti som tror på ekonomisk tillväxt genom förnyelse av arbetsformerna. Här skiljer vi oss från miljöpartiets flummande om medborgarlön och extremvänsterns negativa syn på arbetet som utsugning. Socialismen är en ideologi baserad på att alla är jämlika och fria genom arbete och just genom arbete.

Leo Sundberg, Stolt proletär och KaSSK-medlem