”Viktigt att inte söka enkla förklaringar”

Efter valförlusten den 17 september tillsatte partistyrelsen en arbetsgrupp för att analysera valresultatet. Valanalysgruppen som arbetsgruppen heter, har till uppdrag att under den närmaste tiden söka förklaringar till valutgången och dra slutsatser inför framtiden. Libertas redaktion har samtalat med Berit Andnor.

Valanalysgruppen har fått i uppgift att undersöka en rad olika aspekter relaterade till valet, och många partimedlemmar runtom i landet har förväntningar på de resultat som gruppen väntas presentera.

– Många har missuppfattat vårt uppdrag. En del tror att vi ska producera en ny politik för partiet, och så är inte fallet säger Berit Andnor, sammankallande i valanalysgruppen. Valanalysgruppen består av 13 medlemmar med olika bakgrunder inom rörelsen. Ett sekretariat är knutet till gruppen med resurspersoner för utredningsuppdrag. Analysgruppen samlar just nu in synpunkter från olika delar av partirörelsen genom partidistrikt och arbetarekommuner runt om i landet. På partiets hemsida finns även en möjlighet för den enskilde att lämna sina åsikter direkt till valanalysgruppen. Synpunkterna ska tillsammans med utredningar ligga till grund för den rapport som förväntas bli analysarbetets slutprodukt.

–Vår uppgift är att ta vara på massor av synpunkter från partimedlemmarna, säger Berit Andnor. En stor del av analysgruppens arbete består just i att lyssna och ta tillvara åsikter, berättar hon, och arbetet är beroende av att många deltar. Berit Andnor vill inte spekulera i vilka olika faktorer som spelade den avgörande rollen i valutgången, det är för tidigt ännu att säga. Vad man dock kan konstatera är att valresultatet blev ett bakslag, och att bilden som tonar upp sig varför det blev så är komplex.
– När man tränger djupare i analysen upptäcker man en allt komplexare bild av valförlusten, säger Berit Andnor. Hon menar att det alltid finns en önskan att hitta de enkla svaren.
–Det är viktigt att inte söka enkla förklaringar, för sådana finns inte. En sak kan hon dock konstatera, partiet vann inte slaget om jobben i valrörelsen.
– I kampen om arbetslösheten tappade vi i trovärdighet, vi fick inte fram vårt budskap, säger hon. Att partiet förlorade kampen om väljarna i jobbfrågan är också något som analysgruppen ska titta närmare på i sitt arbete. För trots högkonjunktur resonerade väljarna att det inte kostade så mycket att prova på något nytt, och det fanns en önskan om att se en förändring, tror Berit Andnor. Valanalysgruppen har en rad frågor att ta ställning till i sitt analysarbete där man bland annat ska titta närmare på vilka delar i valrörelsen som gick bra och vilka som gick mindre bra. Hur partiets budskap förmedlades till väljarna är en annan aspekt som man valt att analysera liksom frågan om hur partiet mötte det borgerliga motståndet. Valanalysgruppen kommer inte att sätta något särskilt fokus på unga människors partival, däremot ska gruppen titta närmare på röstgruppen äldre.
– Äldre väljare var en stor grupp som vi i valet tappade röster ifrån, vi måste fråga oss varför detta skedde, säger Berit Andnor. En annan grupp som lämnat partiet i valet är tjänstemännen, och särskilt i Stockholmsregionen. Här är det också viktigt att man gör en djupare analys, och även jämför med andra storstadsregioner i Sverige, menar Berit Andnor. Frågan om sverigedemokraternas uppsving i lokalvalen runt om i landet är ännu en fråga för analysguppen. Att sverigedemokraterna vunnit mark bland annat i Skåneregionen och samtidigt förlorat röster i Trollhättan är viktigt att titta närmare på anser Berit Andnor. Dessutom ska gruppen närmare undersöka mediernas rapportering under valet.
–Vi ska titta närmare på medias roll i valrörelsen och dess omättliga behov av förenklingar och dramatik, säger Berit Andnor. När analysgruppens arbete beräknas vara färdigt är ännu inte fastställt, och det är upp till gruppen att avgöra när arbetet är slutfört berättar Berit Andnor. Hon menar att det är oerhört viktigt att diskussionerna får ta tid. Ett arbete av den här sorten kräver långa och bra diskussioner menar Berit Andnor, det är grunden för en bra analys. Vad som ska hända med rapporten och hur den ska användas konkret är ännu oklart. Tanken är dock att konklusionerna och eventuella förslag ska kunna användas i framtiden. Till kongressen i mars hoppas gruppen ha något material att pressentera, och i Berit Andnors ögon är kongressen ett avstamp inför framtiden.

Klimatfrågan som glömdes bort

Alltemedan höst- och vinterkyla lagt sig över Sverige har paradoxalt nog diskussionen om den globala uppvärmningen blivit allt hetare. Klimathotet behandlas i såväl dokumentärer som debattprogram, hemlösa isbjörnar gråter från tidningssidorna och Sverige förbereder sig för en tillvaro med avsevärt högre vattenstånd.

Men för bara några månader sedan, i valrörelsen, var klimatfrågan lika iskall som Norden utan golfströmmen. Inte ens Al Gore, som besökte Sverige för att göra reklam för sin nya klimatfilm och talade sig varm för trängselskatter, lyckades få fart på diskussionen. Detta trots att det rödgröna blocket skulle ha allt att vinna på att frågan sattes under debatt. I klimatfrågan ger socialdemokraternas samarbete med miljöpartiet både trovärdighet och inspiration. Dessutom lanserade Göran Persson ca ett år innan valet målet att bryta det svenska oljeberoendet, något som tyvärr verkar ha fått större uppmärksamhet utanför än inom Sveriges gränser.

Folkpartiets och moderaternas enda lösning på klimatfrågan, att bygga ny kärnkraft, försvann i och med en energikompromiss med centerpartiet. Centerpartiets i sig vällovliga satsningar på förnybar energi ter sig inte trovärdiga när partiet satt sig framför pelletskaminen hand i hand med moderaterna. I opinionsundersökningar rankar människor klimathotet högt över frågor som oroar dem. Trots detta tycks det politiska systemet passa illa för att hantera den typen av långsiktiga frågor.

En mandatperiod är bara fyra år, men en miljöpolitik måste vara betydligt mer långsiktig än så. År 2010 kan det finnas många fler skäl att sätta klimatfrågorna i större fokus än enbart de strategiskt politiska.

Maja Fjæstad, Redaktionen

Oppositionsrollen – en möjlighet

Svenska folket har sagt sitt. Vi har förlorat valet. Vår partiordförande har annonserat sin avgång. Som så många andra funderar jag i dessa dagar kring valutgången.

Det är en sorgeprocess, dels eftersom jag påminns om alla goda stunder under valrörelsen, dels för att samhället tar en annan riktning än den jag själv vill att det ska ta. Det känns som att alla samtal med medborgare på torg och i valstugor var förgäves. Det känns som att orättvisan och egenintresset har segrat i svensk politik. Utgångsläget för denna valrörelse var tufft. Tolvårigt regeringsinnehav, borgerlig mobilisering, bildandet av ett högerparti och ett mycket strategiskt och populistiskt arbete inom den samlade högern. Att även borgerlig media slöt upp och rättade in sig i leden gjorde sitt. Det måste vara fler än jag som tycker det är minst sagt märkligt att många av de frågor som inte ställdes innan valet, kom att ställas efter valet i tidningar och tv. Medias logik med allt vad den innebär bidrar till denna tidsförskjutning, men jag är övertygad om att även politisk tillhörighet inom media påverkar. Därför behöver vi en stark a-press som kan öka mångfalden. Det finns naturligtvis en rad andra faktorer som påverkade valets utgång, alltifrån tsunamin till borgerlighetens trianguleringsstrategi, vid sidan av de redan nämnda omständigheterna. Dessa är giltiga förklaringar till valutgången, men trots detta vill jag lyfta fram några andra som jag tror bidrog till att vi förlorade valet.

En inledande fråga att ställa är om vi som parti bidrog till att alliansen fick en majoritet i Riksdagen och därigenom kunde flytta in i Rosenbad? Ja det tror jag. Jag tycker inte att den så kallade arbetslinjen fullt ut har värnats. Arbetslöshet är förfärligt. Den kan innebära att den arbetslöse inte upplever sig behövd och att han eller hon inte känner sig inkluderad i samhällslivet. Vi som parti har inte gjort som vi har sagt, vilket lo-ekonomerna under senare tid har framhållit. Arbetsmarknadspolitiken har gått från att innefatta en stor andel arbetsmarknadsutbildningar till ökade inslag av repressiv aktivering av de arbetslösa. Med andra ord en mindre andel satsningar på att fortbilda de arbetslösa och rusta dem för att få ett jobb och en större andel åtgärder som syftar till att disciplinera dem utan arbete genom fler krav och regler för hur arbetssökandet ska gå till. Detta har spelat borgarna i händerna eftersom bland annat matchningen på arbetsmarknaden försvårats.

Jobbreformen hösten 2005 med plusjobb m m kom för sent. Det var en bra reform som syftade till att ge tusentals människor ett arbete. Den hann tyvärr inte fullt ut verka innan valet, men vi hamnade dessutom fel i vår beskrivning av verkligheten. Istället för att värna den fulla sysselsättningen och att vara i opposition mot de arbetslösas situation, pratade vi om den goda tillväxten och alla siffror som talade för att jobben blev allt fler. En annan viktig faktor som påverkat valutgången är integrationsfrågan och problemen som hör till den omfattande segregationen. Det är en fråga som många gånger saknar enkla lösningar, vilket vi alla beklagar. Det har hänt en del på området, men vi måste ändå medge att det varit alldeles för lite. Människor diskrimineras, stängs ute och får inte möjlighet att växa. Det kan vi aldrig acceptera och vi borde ha arbetat mer med denna fråga. Det minsta vi skulle ha gjort var att uttrycka vår motvilja mot dagens förhållanden för många nya svenskar.

En del av integrationsfrågan hänger också samman med den ökande segregeringen, inte minst i storstadsområdena. Segregation för med sig att människor med olika bakgrund isolerar sig, vissa frivilligt medan andra inte har något val. Jag är övertygad om att segregationen är en av förklaringarna till att många ur medelklassen i storstäderna valde att byta block i detta val. Det uppdelade boendet mellan olika yrkesklasser har gjort det möjligt för vissa människor att fjärma sig från andra medborgares livssituation. Jag tror vidare att vi talade för lite om ideologi och politiska visioner. Eller snarare att vi gjorde det för sent. Detta är en reflektion som mer eller mindre alltid kommer upp under en eftervalsdebatt, men jag är övertygad om att det gäller oss socialdemokrater denna gång. Det blev för mycket siffror och för lite av opposition mot orättvisor, för många otydliga ståndpunkter och för lite av vår värdegrund och vår vision om det framtida samhället. Det fungerar inte heller att tala om politik ett halvår var fjärde år. Det blir otydligt och väljarna får svårt att hänga med i svängarna. Slutsatsen är att vi måste tala om politik oftare. Hade vi talat mer om verkligheten för vissa och värdena som gynnar oss alla hade vi nog också kunnat överbrygga segregationens blindhet som gjorde det möjligt för vissa människor att utgå ifrån att ”det man inte ser inte finns”. Har då orättvisan och egenintresset vunnit som jag gav uttryck för i början av denna text? Nej, självklart inte. Högern och de välgöddas politik sysselsätter sig just nu med att lägga krokben för sig själv gång på gång medan vi som parti finns i närheten och påminner om vår politik. Oppositionsrollen är en möjlighet som vi måste förvalta. Men vi ska inte fokusera för mycket på högerns politik, utan på vår egen. Jag tror att vi måste prata om hur vårt parti fungerar, vem vi vill ha som partiledare och hur politiken ska se ut. Välfärdsfrågorna och den ekonomiska politiken är centrala att diskutera framöver.

Det gör också att motiven till vår omfattande välfärdstanke, det vill säga ideologin och visionerna, blir mer levande och tydliga. Detta levandegörande måste vi fortsätta att skapa och omskapa. Framtiden väntar.

Robin Stenskog SSK

För en solidarisk utrikespolitik

Som ett extra slag i ansiktet, efter ett valnederlag som kändes i hela kroppen, var insikten måndagmorgonen den 18 september att vi framöver, med borgerlig regering, får en utrikespolitik som är…ungefär som den varit tidigare! Den nya regeringen verkar vara hyfsat överens med den gamla om de bärande idéerna i svensk utrikespolitik. Det finns inga större partipolitiska konflikter på det internationella området. Sveriges intressen och internationella engagemang utövas bäst inom eu:s varma institutioner, inte genom ”slagordsnostalgi” och ”symbolpolitik”.

Naturligtvis är det helt rätt att en svensk regering, oavsett färg, företräder en större del av befolkningen i utrikespolitiska än i nationella frågor. I det första fallet agerar man för ett land, i det andra för sina väljare. Det tråkiga, och det som en modig eftervalsdebatt inom vårt parti måste ta på allvar, är att vi nästan helt slutat ta partipolitisk strid inom utrikespolitiken, både vad gäller medel och mål, och att det därmed är socialdemokratin som är det parti som genomfört den mest genomgripande trianguleringen på det internationella området. Man frågar sig: finns det verkligen inte längre några större konfliktlinjer kvar kring vilket ansvar och roll Sverige har internationellt? Har socialdemokratiska medlemmar och väljare samma syn på Irak, Mellanöstern och relationen till usa som borgerliga dito? Eller, vad hände med den aktiva utrikespolitiken? I en eftervalsdebatt och ett Libertasnummer som frågar: vad var det som gick fel, är svaret bland annat följande. För det första: den existerande kritiken, både inom och utanför vårt parti, mot att den svenska socialdemokratiska rösten mot amerikansk nykolonialism och arrogans inför mänskliga rättigheter i allmänhet, och patoset för det palestinska folkets existensberättigande i synnerhet, har försvagats när den borde ha stärkts, måste tas på allvar. Med motiveringen att man ändå inte vinner några val på internationella frågor har vi de senaste åren valt att inte tala om de starkas särskilda ansvar i konflikter, utan vi argumenterar hellre för ”ömsesidigt kompromissande”, fryser biståndet till Palestina och köper Haubitsar av Israel mitt under brinnande krig.

Kalla det pragmatism men faktum är att vi är för tysta och gör för lite. Dessutom förlorar vi förtroendet hos alla dem som tidigare röstat (s) för den internationella solidaritetens skull. Vi ska aldrig vika i argumentationen mot borgarnas sänkta bistånd och trupper utan fn-mandat, men vår oppositionspolitik på det utrikespolitiska området får inte begränsas till Carl Bildts aktieinnehav och jag tror att vi har många hjärtan att vinna genom en solidaritetspolitik som tar tydligare aktiv ställning för de svaga i konflikter. Det kräver mod.

För det andra har den långsiktiga strategin för hur vi utvecklar en bättre värld förändrats till att passa 90-talets konsensusdogma om att all handel är bra handel och att handeln är vårt främsta medel för att hjälpa u-länder på vägen mot ett välfärdssamhälle. Visserligen erkänns den alltför tydliga statistiken över hur vissa regioner, så som Afrika söder om Sahara, och fattiga i asiatiska och sydamerikanska länder, blir allt fattigare, men man slipper oftast undan med ett kort konstaterande att världen kanske inte är perfekt än, men den håller på att bli. Man vill ju så gärna vara för frihandel. De ekonomiska maktfrågorna inom länder har därmed definierats bort, och frihandelns frälsande vingslag betraktas främst som ett politiskt faktum att förhålla sig till. Tanken att u-länders befolkningar tjänar på frihandel om bnp ökar bygger på en liberal idé om att intressekonflikter mellan grupper av människor mest är hjärnspöken hos den intellektuella vänstern. Att romantisera frihandelns fördelar är att blunda för att det inte bara är den absoluta makten och levnadsnivån som avgör människors öden, utan också den relativa makt som skapas i relationer mellan grupper av människor. Stora grupper av människor som inte får del av en bnp-ökning blir också relativt fattigare, mer maktlösa och exploaterade. Det finns dessutom inget som visar att fattiga länder förmått ta hela sin befolkning ur fattigdom enbart med hjälp av handel. De länder som har lyckats skapa en mer allmän välfärd byggd på handel har också haft en stark pluralistisk inre marknad och en relativt stark stat där de mellanmänskliga maktrelationerna tas på allvar och tryck sätts på en fungerande struktur för nationell omfördelning. Betydelsen av den relativa makten i ett samhälle är den insikt högern saknar och vänstern historiskt har lyckats bygga ett välfärdssamhälle kring.

När svensk handel med den kinesiska överklassen nu premieras så har vi svikit de svagaste, och inte stöttat kraven på arbetsrätt för dem som sugs ut i Guangdongprovinsens workshops. Vi har undvikit debatten om hur det ideologiska målet om välfärdshöjande internationell handel kan kombineras med, eller villkoras till, en stärkt arbetsrätt och jämlikhet. Det är inte bara våra strategier för fred och utveckling som har förändrats utan att också själva betydelsen av uppsatta ideologiska mål har minskat. Vi har delvis förlorat tron på idéer som grund för utrikespolitiskt beslutsfattande. Tidigare använde vi oss av idéerna om självbestämmande, de svagas rätt och internationell jämlikhet både för vårt eget strategiskapande och formulerandet av våra mål liksom för kritik av borgarnas brist på genomtänkt linje. Jag har svårt att se att några bärande idéer har varit vägledande eller haft någon avgörande betydelse för vår utrikespolitiska linje de senaste åren. Om de funnits har jag svårt att se vilka dessa skulle ha varit.

Jag önskar en återgång till tron på idén om att vi som internationellt privilegierade måste vara mer internationellt politiskt aktiva och ta ett större internationellt ansvar, både för freden och för jämlikheten. Inställningen till orättvisorna i världen och de starkas ansvar har inte blivit omodernt bara för att kaffet och kokainet blivit billigare. Vi ska arbeta inom eu när det är möjligt, men när passivitet och rädsla för konflikt hämmar unionen måste vi bevara vår moraliska auktoritet och fortsätta kräva de starkare på eftergifter. Övertygade om idéers betydelse för utvecklingen i världen kan vi inte lapa i oss den dumliberala laissez-faire-attityden utan måste våga politisera utrikespolitiken, både medlen och målen, gentemot dagens bombhöger, varhän den än må uppträda. De äkta socialdemokratiska freds- och jämlikhetsidealen måste åtföljas av reell politik som känns på marken, och vi ska vägra bakbinda oss själva i vad vi tror att politiken kan åstadkomma. Låt oss inte underskatta oss själva. Våga lägga ansvaret där det hör hemma!

Kajsa Borgnäs, Laboremus

Jobben - vår fråga 2010?

Valrörelsens stora fråga blev jobben, Socialdemokraternas traditionellt sätt kanske starkaste politikområde. Men valet 2006 vann ”alliansen” på att peka på problemen på arbetsmarknaden medan Socialdemokraterna inte tycktes bry sig eller ha några lösningar. Det är därför dags att göra om analysen och ta tillbaka jobben som vår fråga.

Vi måste börja med att konstatera att Moderaterna har rätt, det finns ett utanförskap i Sverige. Hundratusentals personer står utanför arbetsmarknaden och lever på socialbidrag, a-kassa eller sjukförsäkring. Efter 12 år med en s-regering och mitt i en brinnande högkonjunktur kan detta inte ses som annat än ett stort misslyckande. Men hur kunde vi, sap, inte se problemen? Varför hade vi inga lösningar?

En orsak var att s-regeringen hela tiden hade LO:s perspektiv. Man måste komma ihåg att facken och lo är intresseföreningar främst för dem som redan har jobb. LO vill ha säkra anställningar för sina medlemmar. En tuff konkurrens från dem som vill in på arbetsmarkanden skapar däremot osäkerhet. För en regering med fackets perspektiv, inte de arbetslösas, var det lätt att acceptera att tusentals personer passiviserades och fastnade i ”åtgärder”. Allians-regeringen, å sin sida, har helt och fullt anammat Svenskt Näringslivs synsätt. De vill pressa ner lönerna för att tillgodose ”behovet” av billig arbetskraft hos företagen. För det Moderaterna inte ser är att utanförskapet i själva verket är en beskrivning av det 21:a århundradets klassamhälle. Det är den analysen som vi måste göra. Dagens klassgränser dras längs nya skiljelinjer; mellan män och kvinnor, svenskar och invandrare, unga och medelålders. Och framförallt mellan de som har och de som inte har arbete. Om man verkligen vill hjälpa de som står utanför arbetsmarknaden måste man utgå från deras perspektiv. Sverige behöver en regering som ser till de arbetslösas behov av att få jobb. Ett socialdemokratiskt parti behöver därför en modern klassanalys, som inte ser den heltidsanställde svenske byggnadsarbetaren som samhällets svaga grupp.

Ams är en myndighet som under senare år har fått hård, och inte obefogad, kritik. Senare års utveckling av alternativa arbetsförmedlingar ställer nya krav på Arbetsförmedlingen om den ska behålla sitt existensberättigande. Idag har ams till stor del reducerats till att främst vara en kontrollinstans för a-kassan och ett forum för arbetslöshetsåtgärder. Den personliga handledning som erbjuds är mycket knapphändig. Det är ett stort problem eftersom det skulle kunna vara Arbetsförmedlingens mycket viktiga nisch. Arbetsförmedlingen borde därför syssla mindre med fyrkantiga åtgärder och mer med personlig handledning för dem som står längst från arbetsmarknaden. Dessa personer är ofta samma människor som Försäkringskassan arbetar med. De båda myndigheterna har ett stort behov av att samverka för att nå resultat. I många kommuner har samarbeten också inletts för att bättre stöd ska kunna ges till sjukskrivna och arbetslösa. Så varför inte samla verksamheterna i en organisation? Mycket byråkrati skulle undvikas och människor skulle inte trilla mellan stolarna.

Vi förlorade valet till ett moderat ”arbetarparti” som hade jobben som vinnarfråga. De lyckades med det som vi inte förmådde; att se samma problem som väljarna och formulera lösningar som lät trovärdiga. I denna artikel har vi försökt analysera problemen och lägga några förslag på lösningar. Självkritiken efter valförlusten får inte stanna vid floskler om att vi ska vara i opposition mot orättvisor och vår egen politik. Det krävs konkreta förslag och en ledning som inte sitter inlåst högst uppe på 68:an.

Med en ny partiledare har vi en god chans att vinna valet 2010. Men det förutsätter att vi förmår se Sverige så som det ser ut idag och berätta för väljarna hur vi vill förändra det vi tycker är fel. Låt oss ta tillbaka Jobben som vår fråga och vinna valet 2010!

Ylva Moberg SSK
Rebecka Johansson SSK

Hög tid att vädra ut den kvävande ledarskapskulturen

Efter valet har framför allt Göran Persson fått utstå hård och omfattande kritik för sitt ledarskap och sin påstådda ovilja att lyssna på partiet. Det är säkert en rimlig kritik i vissa delar. Men framför allt är det en ganska bekväm kritik, eftersom Persson redan beslutat sig för att avgå. Kritiken blir mer komplicerad, vassare och framför allt mer angelägen om vi vågar se att den inte ska riktas mot den redan avväpnade Persson utan mot många fler i partiets topp. Att det inte bara handlar om en person utan om ett ledarskap som har utövats av flera.

I ekots lördagsintervju den 21 oktober fick Pär Nuder bemöta en kritik mot det socialdemokratiska ledarskapet framförd av Aftonbladets ledarskribent Nisha Besara i tidskriften Arena. På två minuter lyckades Nuder illustrera i princip allt som är problematiskt med det socialdemokratiska ledarskapet och den rådande kulturen i partiet som Besara velat kritisera. Pär Nuder viftade bort Besaras kritik med att hon ”bara varit brevskrivare” och därför inte varit med på några viktiga möten och alltså inte kunde säga något om stämningen på de beslutande mötena. Det är minsann alltid högt i tak på de mötena, menade han. Och därmed har hon inget att säga till om i fråga om ledarskapet och den kultur som råder. Förutom att Nuder hade fel om Besara (hon har även varit sakkunnig på justitiedepartementet förutom att hon har haft en rad andra uppdrag i partiet och ssu) så visar uttalandet inte bara på en skrämmande syn på interndemokrati utan även bristande insikter i organisationskunskap. Den som vet mest om ledarskapet i en organisation är inte den som utövar det, utan den som drabbas av det. Maktstrukturer har en förmåga att vara genomskinliga uppifrån men väl synliga och ogenomträngliga underifrån. Sannolikt har brevsvarare en väldigt bra bild av hur det politiska ledarskapet på departementen fungerar. Och sannolikt har klubbar och föreningar, vanliga medlemmar helt enkelt, en välgrundad erfarenhet av hur ledarskapet i de olika partidistrikten så väl som partiledningen visar sig.

Flera debattörer som exempelvis Leif Pagrotsky och Nalin Pekgul har velat lyfta frågan om ledarskapet och om stämningen och kulturen i partiet. De har vittnat om jasägande, om rädsla för att göra fel eller rädsla för repressalier ”uppifrån”. Om att ledningen (regeringen, partistyrelsen, vu) har varit ovilliga att lyssna på synpunkterna från socialdemokrater som tycker annorlunda. Den här stämningen har sipprat nedåt i organisationen. Jag känner igen bilden av lågt i tak, av rädsla och av att man inte ska stöta sig med folk ”uppåt”. Inte så att folk inte tycker eller säger saker. Men att det verkar som att det inte går fram eller liksom försvinner på vägen. Och att den som är obekväm eller ifrågasätter inte lyssnas på medan den som stryker medhårs klättrar i organisationen. Inte så att det råder diktatur i partiet, men partiledningen verkar ha varit partiellt lomhörd, och insikten att den kärleksfulla kritiken inifrån är viktig att ta till sig verkar tyvärr lysa med sin frånvaro.

Det som gör mig orolig är att det verkar som att valförlusten inte har lett till någon större självrannsakan på det här området. Inte bara Nuders avfärdande av Besaras kritik tyder på detta, utan även hur partiledningen till stora delar inte bemött den kritik som lyfts. Samtidigt utgår nya påbud, exempelvis har riksdagsledamöterna uppmanats att inte alls lämna några motioner i år utan allt fokus ska ligga på budgetmotionen. Kanske lite snopet för den riksdagsledamot som uppfattar sig vara vald av väljarna i det egna länet och inte av partiledningen.

Vi ska snart välja ny partiledare. Det är viktigt vem det blir och att hon väljer ett mer lyssnande ledarskap. Det är också viktigt att hela partitoppen ses över, kanske är det fler i vu och partistyrelsen som borde ställa sina platser till förfogande. Men ingenting av det spelar någon större roll om vi inte på allvar vågar släppa fram visionerna, tankarna, idéerna och engagemanget från medlemmarna. Låter människor på lokal nivå debattera och diskutera och låta det påverka politiken även centralt. De rådslag som genomförts de senaste åren är bra men de måste också få genomslag. Kanske tänker inte alla lokala medlemmar, sidoorganisationer och debattörer likadant, kanske är de inte lika strategiska valvinnartänkare, kanske är deras idéer ibland tokiga. Men i så fall kommer det att komma fram i diskussionen. Det är uppenbart att vi kan tänka olika utifrån den socialdemokratiska ideologin och våra erfarenheter, men det är inte farligt. Det som är farligt är om ledningen blir så osäker att idéerna kvävs i sin linda.

Valberedningen har tagit ett positivt första steg genom att låta medlemmar och lokala föreningar vara med och nominera partiledare. Låt oss hjälpas åt att se till att det inte blir en engångshändelse utan början på en process där socialdemokratin återigen kan bli ett folkrörelseparti värt namnet.

Marta Axner, Laboremus

Samhällskritiken som försvann

I valet 2002 var det socialdemokratiska valbudskapet ”Stolta men inte nöjda” medan det i valet 2006 löd ”Alla ska med”. Känslan av partiets budskap blev dock snarare ”Stolta och nöjda”. De socialdemokratiska valaffischerna förmedlade budskapet att det gick bra för Sverige, något som visserligen stämde och som fortfarande stämmer, men samhällskritiken uteblev.

Vår politiska berättelse beskrev inte den verklighet som väljarna upplevde och vi delade inte deras oro inför framtiden. För alliansen var det en enklare uppgift, eftersom de efter tolv år i opposition inte hade någon som helst anledning att försvara den förda politiken. De lyckades bra och känslan de förmedlade var fräsch, men framförallt levererade de förtroende. Väljarna såg i Reinfeldt en ärlig och pigg statsministerkandidat somkunde lösa Sveriges problem.

I mitten av oktober hade jag en diskussion med en förälder med två barn i högstadieåldern. När de inför valet fick i uppgift att ta reda på vad de olika partierna stod för kunde de relativt enkelt komma fram till vad alla partier ville med undantag för socialdemokraterna. Barnen upplevde att det var svårt att få grepp om vad vi egentligen ville och tyckte att budskapet var spretigt. De har där en poäng. Vår politik var inte alls dålig, men vi borde ha fokuserat budskapet kring några få områden och pratat mer om kvaliteten i välfärden istället för procent och taxesänkningar. Även här lyckades alliansen bättre med sin fokus på en fungerande välfärd samt jobbfrågan.

Vår paradgren är av tradition att gå i opposition mot makten trots att vi själva innehar den. Vi lyckades inte i detta val och självdistansen lyste med sin frånvaro. En starkt försvårande omständighet var såklart att vi hade suttit vid makten i tre mandatperioder, när vi försökte oss på självkritik blev det självklara påhoppet varför vi inte hunnit komma tillrätta med problemen efter tolv år. Nu när vi tyvärr har förlorat valet får vi i varje fall möjligheten att formulera en skarpare samhällskritik, vilket blir lättare med en borgerlig regering i Rosenbad. På extrakongressen i mars väljs vår nya partiordförande. Hon bör verka för att partiet dammsuger landet på vilka problem folk upplever som viktigast att lösa. Det för att möjliggöra att socialdemokraterna i valet 2010 återigen ska vara det parti som bäst förstår människor i sin vardag och har de vettigaste och rättvisaste lösningarna. I den processen har s-studenter en viktig roll att spela, som den kreativa och konstruktiva sidoorganisation vårt förbund är.

Claes Nordmark, Laboremus

Dags att börja om

När Göran Persson med blomkvastar i handen på valnatten meddelade att han tänker avgå efter valförlusten, då borde jag kanske ha känt något slags sympati för förloraren. Det vore ju den normala psykologiska reaktionen. Förloraren träder fram inför sina anhängare i en larmande valvakelokal och det borde kanske finnas något heroiskt eller åtminstone gripande i detta att ledaren tackar för sig efter en hård valrörelse.

Men jag kände inte så. Jag blev arg på den där mannen till och med i hans nederlags stund. Naturligtvis skulle jag kunna djupdyka i mina ilskna känslor inför hans personliga böjelser för en livsstil som ligger mil från arbetarrörelsens ideal. Men jag lämnar godset därhän, det är inte glömt, men det är inte det som nu måste diskuteras.

För det är ju mycket värre än så. Persson förkroppsligar nämligen en ideologisk vändning inom socialdemokratin bort från grundläggande jämlikhetsidéer och det är helt enkelt detta många väljare har känt. Under den valrörelse han drev kunde jag ibland inte tro mina öron när han hävdade att marknaden fixar jobben. Allt går bra. Politiken behöver inte lägga sig i det mer. Det var häpnadsväckande att höra.

Inte bara Persson bör således avgå, också de idéer som blivit så dominerande i partiets ledning sedan nittiotalets hårda saneringspolitik måste överges för det är naturligtvis dessa idéer som orsakat denna historiska förlust för socialdemokratin. Kamrererna tog över inom rörelsen. Sunda statsfinanser blev viktigare än fördelningspolitik och reformer som ger makt till de maktlösa. Det är dags för en resolut utvädring efter en lång Persson-era. Så vad bör göras? Så mycket tror jag är klart att socialdemokratin på egen hand inte klarar av att genomföra den nödvändiga vitaliseringen av såväl politiken som idéerna. Det som nu måste ske är att partiet på bred front öppnar sig för all den uppdämda kritik som i dag pulserar hos vanliga löntagare i det här landet.

Därute i den sociala verkligenheten står 175000 fackligt förtroendevalda och väntar på att få meddela socialdemokratin vad en brett definierad arbetarklass har för erfarenheter och för hopp och önskningar inför framtiden. Därute står hundratusentals arbetslösa som i sig utgör ett fruktansvärt argument mot den låginflationspolitik som anbefallts från s-ledningen sedan nittiotalets början och som den segrande alliansen nu kommer att föra vidare. Därute står fortfarande ganska många intellektuella, de har visserligen inte särskilt många tidningar att skriva i, men de brinner av iver att löda samman jämlikhetstankar med ekologi, feminism med
klassanalys, det globala med det nationella. Därute finns de sociala rörelser som diskuterar global rättvisa och läget i utsatta förorter. Därute finns helt enkelt hela detta land, som det socialdemokratiska partiet på många år inte lyckats komma på samtalande fot med. Ja, därute finns alla de brännande frågor om den ekonomiska makten i en marknadsekonomi som arbetarrörelsen inte vågat ställa på åratal och som de nya moderaterna inte alls vill tala om. Högerblockets valseger innebär att den makt som den ekonomiska eliten i det här landet har nu flyter samman med den politiska makten. Marknadens makt och politikens makt sammanstrålar i Reinfeldts person: detta kommer att bli den nya överheten. Det borde på sikt vara ett drömläge för en uppvaknande arbetarrörelse.

Göran Greider

Lönen är inte boven!

Löner har alltid varit grundbulten i den svenska ekonomin. Den är livsavgörande för de som arbetar, den styr vad man har råd och inte råd med. Särskilt viktig är den såklart också för ekonomer, politiker och företagsägare. Det verkar inte finnas någon hejd på hur avgörande skadliga effekter en löneökning kan göra, framförallt för de med normal- och låginkomster, vanligt folk med andra ord.

Skulle man tro allt som medierna pumpar ut så vore höjda löner detsamma som att lamslå exporten, hejda tillväxten, stoppa investeringarna och höja arbetslösheten, allt på en gång! Avtalsförhandling på avtalsförhandling riktar man kritik mot facket för hur taskiga de vill vara, d v s att kämpa för höjda löner och därmed dämpa allting som ska verka gott för samhället. Skulle man tro det som står i tidningarna verkar det idag finnas en motsättning mellan höjda löner och ett relativt gott samhälle.

En hygglig lön gör att man klarar sig något sånär. Så att man ibland kan tillåta sig köpa något som man vill ha, efter det att man betalat utgifter för hyra och mat etc. En lite bättre lön gör att man då och då kan tillåta sig att slösa ibland, hur man nu vill se det. Konsekvensen av en högre lön är därmed mer frihet. Och då talar vi om köpkraftens frihet, inget annat. Det är så lönen blir grundbulten i våra liv. Även om några vill hävda att pengar inte är allt, så blir de ändå betydelsefullt ju mindre av den man har. Lönen styr trots allt hur vi lever vårt dagliga liv, och blir på så sätt överskuggande för allting vi gör.

Inför företagens jättelika annonser i tidningar, radio, tv och hemskickade broschyrer så blir den första tanken ”vad man ska ha” den andra ”vad man har råd med”. Pressen ökar på oss att konsumera ännu mera, samtidigt som företagen vill hålla lönerna nere. Det blir i längden en ohållbar situation. Ändå basunerar medierna ut att lönen är hotet mot den svenska ekonomin, och regeringarna formar sin politik efter den. Så här kan resonemanget se ut:

Ökar lönen
Ökar företagets kostnader
Ökar inflationstakten
Minskar investeringarna
Minskar exporten
Minskar jobben
Minskar reallönen

Och enligt samma resonemang vill man
istället se:

Låga löneökningar
Låg inflation
Större export och investeringar
Högre tillväxt
Lägre arbetslöshet
Högre reallöner

Men lönen är inte boven! För att gå till botten med det här måste man se till vem som sätter priserna. Alla prislappar man möter sätts av företagen själva. Prislapparna på nudlarna har företagen satt, prislapparna på ölen på krogen har företagen satt och priset på bussbiljetten har, jo precis, företagen satt. Detta säger såklart ingen emot, fast det är heller ingen som tar upp det. Då är det mycket enklare att skylla prishöjningarna på löneökningar, istället för att erkänna vem som egentligen skriver prislapparna. Det finns ingen naturlag som säger att en löneökning måste betyda en prishöjning. Ett företag kan t ex gå bra och jämnt ut med löneökningen, det kan finnas brist på köpare som gör att priserna inte kan gå upp av konkurensskäl. Så när ekonomerna säger att en löneökning måste innebära prishöjning, menar de att löneökningen får företaget att höja priserna. Då kommer man till kärnan av problemet. Var tar företagen lönepåslaget ifrån? Alternativt tar man ut det i högre priser på varorna eller så tar man det från profiten. Det senare alternativet är en diskussion som inte förs idag. Istället fortsätter proffspolitikerna, företagarna och ekonomerna att plåstra om inflationens baksida med följande lösningar.

Genom att stimulera ekonomin med ökad inflation som följd och osäkerhet om hur det ska gå med arbetslösheten. Genom att strama åt ekonomin med ökad arbetslöshet och viss ovetskap om inflationens upp och nergång.

Vi borde snarare styra var företagens lönepålägg tas ifrån. Bäst vore såklart om de togs från profiten men på sikt måste vi även diskutera vem som äger och styr företagen. Inflationen kommer som svar på kapitalismen där massarbetslöshet inte accepteras och löneökning blir prishöjning. Detta råder oavsett vem som sitter i regeringen. Den senaste Socialdemokratiska regeringens representanter använde detta som argument mot t ex Kommunals kamp för högre lön 2003. Detsamma gjorde Thatcher på sin tid i England, vilket ledde till att man tvingades satsa mångmiljonbelopp på offentlig sektor som räddning.

På sikt kommer vi bara att kunna lösa inflationen på två sätt. Antingen närmar vi oss 30-talets ordning, monterar ner välfärden och accepterar höjd arbetslöshet. Eller så krävs ett systemskifte, ett ekonomiskt sådant. Från det som bygger på oerhörd koncentration av makt i privata händer, till ett där ekonomin följer demokratiska principer i enighet med folkets vilja.

Tränger man in i kärnan på inflationen handlar det om vilken syn man har på samhället i stort. Var 30-talet något vettigt, eller ska vi börja rita upp planerna för socialism?

Anders Roth LSSK

Ett stort steg bakåt för museerna

Vid årsskiftet avskaffas fri entré vid de statliga muséerna. Uppdraget från regeringen är däremot oförändrat och trots kraftigt reducerade anslag förväntas muséerna fortsätta arbetet med utbildning, jämställdhetsfrågor, och samhällsutveckling. Konsekvenserna för berörda muséer kommer givetvis att bli mycket omfattande, framförallt för programverksamheten där än mindre resurser kan frigöras till nya utställningar, publika aktiviteter och pedagogisk verksamhet.

Satsningen hade inte pågått i mer än två år, och museerna hade anpassat sin verksamhet och sina lokaler till den nya ordningen. De ekonomiska skälen för avskaffandet av fri entré-reformen är både tvivelaktiga och mindre intressanta. Däremot förtjänar det kvalitativa värdet i det som nu försvinner uppmärksamhet. Den traditionella museibesökaren är en högutbildad kvinna i övre medelåldern. Hon präglade länge målgruppen för utställningarna. Relaterad verksamhet som seminarier och publikationer anpassades följaktligen efter den redan frälsta publiken. Fri entre lockade helt nya besöksgrupper till våra statliga museer. Museerna tog emot ungdomar, barnfamiljer och nya svenska medborgare, en varierad målgrupp som väl representerar vårt moderna samhälle.

Att anpassa utställningarna efter denna målgrupp var en spännande och nödvändig utmaning. Resultatet återfinns i utställningar som Världskultmuséets No Name Fever – Aids i globaliseringens tid och Trafficking, samt Östasiatiska muséets Manga. Kulturen definierades inte längre av enbart konst och arkeologi, utan blev allas egendom. Den nya utmaningen bjöd in besökarna i museet som deltagare, inte bara som åskådare. Nya målgrupper påkallade även behovet av ämnen som berör, och som synliggör och ger olika människor en röst och en plats i historieskrivningen.

Tillgången till kulturarvet skall inte vara relaterad till utbildning eller bakgrund. Kulturarvet är vår länk till oss själva och andra, och utgör inte bara en del av ett demokratiskt samhälle, utan är en förutsättning för detsamma. Fri entré-reformen var ett steg i rätt riktning, och det är med stor besvikelse jag konstaterar att vi nu återgått till utgångsläget, bara med ännu sämre förutsättningar.

Katarina Runesson

Äntligen!

Nu kan ni läsa artiklar från tidningens senaste nummer. Ni är välkomna att debattera artiklarna genom kommentarsfunktionen. Trevlig läsning!