Vänstersväng eller New Labour - ingetdera!

Ungefär två år innan valet började de fyra borgerliga partiledarna åka land och rike runt, badade i tunnor och gick på tågräls, för att visa att det fanns ett sammanhållet regeringsalternativ till socialdemokratin. De tidigare mittenpartierna, centern och folkpartiet, med en stor andel potentiella socialdemokratiska väljare, gick ihop med värdekonservativa kristdemokrater och systemskiftesivrande moderater. Kunde försättningarna ha varit bättre för ännu en socialdemokratisk valseger?

Men trots goda förutsättningar blev resultatet det sämsta sedan den allmänna rösträtten infördes, med ett netto-flöde från socialdemokraterna till de borgerliga partierna på 4,5 procentenheter enligt svt: s valu 2006. Bo Lundgren var i 2002-års val en tacksam motståndare då han enbart diskuterade ”världens högsta skatter”. De ”nya” moderaterna däremot, var väl medvetna om att man inte vinner några val i Sverige med ett budskap som attackerar välfärdstaten, varför efterträdaren Fredrik Reinfeldt knappt vågade ta Lundgrens systemskiftesretorik i sin mun. Istället började moderaterna använda sig av klassiska socialdemokratiska begrepp som full sysselsättning och utanförskap, varvat med att tala sig varma för både kollektivavtal och arbetsrätt. Moderaterna lyckades dessutom etablera en bild av sig själva som välfärdsstatens försvarare genom att bjuda över socialdemokraterna när det kom till vård, skola och omsorg samtidigt som man bara ville göra ”nödvändiga” upprensningar i de svällande bidragssystemen. Även om vi kan spekulera i huruvida resultatet av den moderata förändringen kommer bestå, är det ett faktum att moderaterna börjat använda en socialdemokratisk retorik, samtidigt som de i en del viktiga politiska frågor valt att röra sig in mot mitten. Den avgörande anledningen till borgerlighetens framgång var dock egentligen inte att moderaterna förändrats, utan socialdemokratins oförmåga att bemöta de nya moderaterna. En given socialdemokratisk valstrategi var att visa att de nya moderaterna var samma gamla höger. Strategin var i vissa delar förnuftig, problemet var dock att den i princip kom att överskugga hela vårt övriga budskap.

Problematiken med att kategoriskt kommunicera vår politik i relation till moderaternas, blev ännu större då vi blåste upp till strid om frågor som exempelvis biståndet och föräldraförsäkringen, för att moderaterna sedan skulle retirera på dessa punkter. På så sätt lyckades moderaterna, i Reinfeldts tappning, visa att moderat politik inte innebar så stora förändringar av den svenska modellen. Sysselsättningen, som var valets absolut viktigaste fråga, blev lika absolut vår största förlust. Även här använde moderaterna en ny retorik, samtidigt som socialdemokraterna övergivit sin gamla. Vi förlitade oss helt på en fortsatt god konjunktur och orden ”jobben kommer” blev ett nytt socialdemokratiskt mantra. Detta trots att vi hade en rad konkreta närings- och arbetsmarknadspolitiska åtgärder, vilka bland annat presenterades i rapporten ”Näringspolitik för arbete och tillväxt” två månader innan valet. Men vårt näringspolitiska budskap kommunicerades knappt, till fördel för vårt valstrategiska mål; att måla in moderaterna i högerhörnan. Moderaterna däremot hade tillsammans med sina allianskamrater, lagt all vikt vid olika åtgärder som skulle öka sysselsättningen. Att sedan många av altema: liansens förslag var underfinansierade och dåligt genomtänkta spelade underordnad roll. För även om borgligheten inte presenterade en övertygande jobbpolitik i sak, så övertygade de – genom att uteslutande prata om åtgärder för ökad sysselsättning.

Vi socialdemokrater förlorade valet mer än vad moderaterna vann det. Vilket till största del berodde på vår oförmåga att polemisera med en höger som lämnat högerkanten, både i sin retorik och i vissa delar av sin faktiska politik. Min största farhåga är dock inte att vi ska göra samma misstag igen, utan att vi i sökandet efter andra förklaringar till valförlusten, börjar revidera allt för stora delar av vår tidigare förda politik. För även om vi givetvis har en viktig framtidsdiskussion som väntar, ska vi komma ihåg att det inte var den förda politiken som banade väg för valförlusten. Därför bör vi motsätta oss uppkomna krav på att vi ska överge vår ansvarsfulla finanspolitik, med budgetunderskott och galopperande inflation som följd. En annan ekonomisk inriktning av vår politik skulle även vara en märklig röstmaximerande slutsats med bakgrund av att väljarströmmen i årets val gick till höger och inte till vänster. Men samtidigt ska inte socialdemokraterna etablera sig som ett mittenparti i någon New Labourtappning. Att öka egenfinansiering av social service eller privatisera delar av våra trygghetssystem skapar inte trygghet och tillväxt i Sverige. Istället måste vi fortsätta att hävda, precis som tidigare, att social trygghet och generella välfärdslösningar inte är ett hinder, utan en förutsättning för tillväxt och utveckling. Vi har nu fyra år till nästa val. Vi har gott om tid att formulera en politik som även fortsättningsvis tar utgångspunkt i vår strävan efter solidaritet och jämlikhet, och som samtidigt utgår från vår tids politiska och ekonomiska verklighet. I denna diskussion måste socialdemokratiska studentförbundet vara tongivande. Vi ska förutsättningslöst våga tänka både i nya och gamla banor. Denna öppna diskussion är nödvändig annars blir det inte årets val utan valet 2010 som går till historien som vårt sämsta.

Jakob Brandt, S-studenter Helsingborg