Förbjudna bilder

Den allmänna meningen tål ibland att ifrågasättas, beroende på sammanhanget. I frågan om publicering av kränkande bilder på profeten Muhammed är de flesta mot en censur, för rätten att yttra sig fritt. Men den politiskt korrekta principen om yttrandefrihet är inte alltid konsekvent när det kommer till andra typer av bilder.
Jag har en norsk vän som är motståndare till monarkin i sitt hemland. När den ingifta kronprinsessan Mette-Marit av en bred allmänhet plötsligt ansågs för billig för det norska kungahuset, vände han för ett ögonblick i frågan och tog istället hennes parti.
Jag tar avstånd från vidskepelse, och borde därför vara motståndare till exempelvis nya moské-byggen. Men då riskerar jag att hamna i fel stapel. I stapel tillsammans med de som önskar sig domkyrkor istället för moskéer, med billister som hellre ser fler parkeringsplatser för sina stadsjeepar, med de som vill jämna moskéer med marken och resa tusen synagogor.
Återigen väcker Elisabeth Ohlson Wallins bildserie ”Ecce homo” anstöt hos Jönköpings kristna som betraktar homosexualitet som synd. Och ärekränkta muslimer rasar mot Nerikes Allehandas publicering av konstnären Lars Vilks skisser av en rondellhund utformad som profeten Muhammed. Återutgivningen av seriealbumet ”Tintin i Kongo” JK-anmäls av Afrosvenskarnas riksförbund för sina grova karikatyrer av invånarna, som hör samman med den patriarkaliska syn på Afrika som rådde i 1920- och 30-talets Europa.
Mot de försmådda står principen om yttrandefriheten, som legitimerar provokationen. Men hur konsekvent är den?
Abdul Raheem, talesman för Sveriges unga muslimer, intervjuas i Ekot. Han likställer Lars Vilks bild av profeten Muhammed utformad som en hund (ett smutsigt djur) med att handgripligen klippa in ett porträtt av konstnärens mor i ett pornografiskt sammanhang. Den jämförelsen är alldeles riktig. Så var nämligen fallet när herrtidningen Hustler lät kända personer som Lill-Babs, Ingvar Carlsson och Mona Sahlin få sina huvuden monterade på porrmodeller. Det var knappast förtal, för ingen trodde att det var på riktigt. Men tidningen fälldes. Herrtidningen Hustler borde alltså ha censurerat sig själva, liksom muslimska grupper nu kräver att Lars Vilks bör censurera sig själv i sitt konstnärskap.
Folkpartisten Cecilia Wikström är ett tydligt exempel på inkonsekvens i frågan. I den konstnärliga friheten och yttrandefrihetens namn ger hon Lars Vilks sitt stöd. Samtidigt företräder hon lokalpolitiker som deklarerar nolltolerans mot graffiti. Även kulturinstitutioner finansierade med skattemedel förbjuds ägna sig åt graffitirelaterad verksamhet, oavsett om man tar ställning mot illegalt klotter.
Och vi minns DN:s ledarsidas smutskastningskampanj av konstnären Lars Hillersberg för några år sen. Hans satirteckningar anspelade på antisemitisk propagandabild och ansågs kränkande. De beskyddades minsann inte med argument för det fria ordet. Men i fallet med Jyllandspostens publicering av Muhammed-karikatyrerna nyligen var tongångarna plötsligt de direkt motsatta. Samma skribenter, Niklas Ekdal och Henrik Berggren, försvarade nu de danska bilderna med resonemang som ”Danmarks sak är vår”. Mot de vanärade stod plötsligt principen om yttrandefrihet.
Det är ett framsteg att svarta inte längre förbisett karikeras som förvuxna småbarn med ballongläppar och pingpong-ögon, eller att judar framställs som girigbukar talandes bruten tyska och med näsor som 6:or. Samtidigt är rasistiska yttringar riktade mot araber fortfarande rumsrena. Den amerikanske lingvisten Noam Chomsky har beskrivit behandlingen av araber i amerikansk media: ”Den amerikanska pressen skämmer regelbundet ut sig med rasistiska karikatyrer av ’arabshejker’ som beslutat förstöra den västerländska civilisationen genom att höja oljepriserna. Liknande hänvisningar till judar skulle fördömas som en återgång till Goebbels och Streicher.”
Oljekrisen på 70-talet frammanade nidbilden av araber som välgödda och rika schejker som tafsar efter magdansöser. Konsekvenserna av oljepriset illustrerades med böneutropare som basunerade ut sjunkande aktienoteringar på västvärldens fondbörser ifrån sina minareter.
Som kontrast till detta kan vi se hur en medeltida antijudisk karikatyr som judesuggan tagits ner i kyrkor runtom i Tyskland, eller försetts med plakat av förklarande text. Toleransen gentemot dessa bilder är av allt att döma betydligt lägre.
Om bildförbud ska förekomma i ett öppet demokratiskt samhälle bör det bedrivas konsekvent. Är man tillåtande för vissa bilder som uppenbart kränker enskilda folkgruppers religiösa eller kulturella livsåskådning, och är fördömande mot andra utövar man dubbelmoral.
Censurbeivrare borde följaktligen rannsaka sig själva. Vi andra kan med gott samvete slåss för det fria ordet.

Love Antell