Sunday, February 11, 2007

Att fly Burma – från ett helvete till ett annat

Den hårda politik som förs av Burmas militärjunta (spdc, State Peace & Development Council) har gjort miljoner burmeser fattiga och drivit hundratusentals på flykt till grannländerna. För många väntar på andra sidan gränsen ett liv i fattigdom och osäkerhet, ett liv där rädslan för att utvisas är ständigt närvarande. Unga tjejer är speciellt utsatta. Tusentals tonåriga burmeser som flytt har slussats in i grannländernas sexindustrier. De har flytt från ett helvete till ett annat.

En ljummen fredagskväll i thailändska Mae Sot, sju kilometer från den burmesiska gränsen, sitter jag och Yi på vår balkong och pratar medan skymningen faller. Yi är en 23-årig tjej som flytt militärdiktaturens Burma. Hon är aktiv i den oppositionella motståndsrörelsen och just nu är hon en av mina nio elever i utbildningsprojektet Women’s Internship. Jag vet att hon, innan hon flydde från Burma, utbildat sig till journalist i Rangoon och jag säger till henne att jag gärna hjälper henne med språket om hon vill skriva en artikel på engelska.
–Nej, säger hon och skrattar lite, jag kan inte engelska så bra, det går inte. Hon sitter tyst en stund och jag anar att det finns något mer hon vill säga. Jag frågar henne om det finns något hon skulle vilja skriva om. –Jag vet inte, svarar hon, och därmed är samtalet slut. Senare samma kväll kommer hon in i det rum där jag och fyra andra tjejer sover. Hon sätter sig ner på min matta och jag lägger ifrån mig boken jag läser. –Det kom tre tjejer till sjukhuset i onsdags, säger hon, de var väldigt svårt slagna. Hon berättar att de tre tjejerna, alla mellan 20 och 25 år, varit så svårt misshandlade att det var osäkert ifall de ens skulle överleva. Det är inget ovanligt, får jag veta. I Mae Sot är det vardagsmat. Precis som så många andra unga burmeser hade de tre tjejerna kommit till Thailand i hopp om ett bättre liv. Men Thailand, vårt svenska turistparadis, är långt ifrån ett paradis for burmesiska flyktingar. Väl i Mae Sot hamnade tjejerna i prostitution, ett öde de delar med tusentals landskvinnor. På onsdagskvällen, några timmar efter att de anlänt till Mae Sot General Hospital, avled två av tjejerna. Sedan början av 1990-talet har flyktingströmmen från Burma till grannländerna eskalerat kraftigt, ett resultat av att förtrycket hårdnat, att fattigdomen ökat och att allt fler människor har fördrivits från sina hem. I samband med detta har också prostitutionen ökat bland burmeser i såväl Burma som i grannländerna. –Du kan se det överallt, säger Yi, i Rangoon finns det sexarbetare på varje nattklubb, och det finns nattklubbar överallt.
I Thailand är det minst lika många, kanske fler. Tjejerna åker antingen till en stor stad inne i Burma, till Kina eller Thailand. Det beror på var de kommer ifrån. Niyn, en av de andra tjejerna som deltar i Women’s Internship och som suttit och lyssnat på vårt samtal, tillägger: –Tjejer från Kachin- och Shanstaterna åker till Kina, medan tjejerna där jag bor åker till Thailand. Hon kommer själv från Karenstaten, men är född och uppvuxen i Shanstaten och kan jämföra. När jag frågar tjejerna varför de tror att prostitutionen ökar bland burmeser svarar Yi genast, utan att tveka. –Det är svårare nu, svårare att odla, svårare att fiska. spdc spärrar av och konfiskerar områden och folket måste ibland jobba åt militären, utan lön. Det händer ofta. Då kan de inte odla och fiska åt sig själva. Nyin avbryter: –Om de ens har någon mark att odla eller sjö de kan fiska i. Båda –De blir fattiga, så de unga flyttar. De vill skaffa pengar åt sig och sina familjer. De tror det finns mycket jobb, men det finns det inte, så de blir sexarbetare. Båda tjejerna sitter tysta en stund, sedan säger Yi: –De är grymma, de är väldigt grymma. Jag behöver inte fråga vilka hon pratar om. Efter studentupproren 1988 bestämde sig militärjuntan, som då gick under namnet slorc (State Law & Order Restoring Council), för att överge det de kallat ”Burmas väg till socialism” och liberalisera ekonomin.
Tidigare hade allt varit statsägt. Denna liberalisering har dock enbart gällt ekonomin, mänskliga rättigheter och demokrati lyser allt jämt med sin frånvaro. När juntan öppnade för utländska investeringar innebar det bland annat att Burmas rika naturresurser började exploateras. Alla negativa effekter som detta har inneburit för såväl miljö som folk är en egen artikel, men något som bör nämnas är den ökade militära närvaron i alla områden där exempelvis dammar eller pipelines byggts. Bara i Karenstaten har antalet militära garnisoner ökat från 10 till 54 mellan åren 1992 och 2004. Den ökade militära närvaron i kombination med att juntan gjort armen självförsörjande har lett till att konfiskering av mark, tvångsarbeten, ”gåvor” till militären och våldet ökat markant, vilket i sin tur gjort att fattigdomen och antalet flyktingar ökat. Då situationen för ett redan fattigt och förtryckt folk förvärrats väljer många unga att söka sig bort från sina byar och småstäder till någon av Burmas storstäder eller till något av grannländerna. För tusentals unga tjejer har det inneburit prostitution, inte sällan i Thailand eller Kina. Även om de flesta av tjejerna väljer själva att lämna Burma handlar det knappast om fria val. De lämnar landet för att överleva, för att försörja sina familjer eller för att det av andra skäl är omöjligt att stanna i landet.
Den burmesiska arméns systematiska och, faktiskt, väldokumenterade, våldtäkter har fått många tjejer att i skam och förtvivlan ta sig över gränsen. Tjejernas ”val” att lämna landet är en direkt konsekvens av militärjuntans politik. Få av de burmeser som befinner sig i något av grannländerna är där legalt. De är illegala flyktingar, osynliga invånare, som lätt kan utnyttjas av giriga arbetsgivare och korrupta myndigheter. I samtliga Burmas grannländer är prostitution olagligt och de prostituerade är brottslingar, men inte deras kunder. De tusentals prostituerade burmesiska tjejer som befinner sig illegalt i Thailand, Indien eller Kina är således ”dubbelt illegala”, dubbelt osynliga. Våld är deras vardag, och våldet går alltid ostraffat. Majoriteten av de burmesiska prostituerade i grannländerna har förvisso hamnat där ’frivilligt’, så frivilligt det nu kan vara, men de senaste åren har även trafficking blivit ett allt tydligare problem. Tjejer, de flesta mellan 14 och 20 år, betalar någon pengar för att ta dem över gränsen och hjälpa dem skaffa jobb. Väl över gränsen säljs de, antingen till en bordell eller som fru till någon man, i båda fallen blir tjejerna i praktiken sexslavar. Förutom det fysiska och psykiska våld de här tjejerna dagligen utsätts för och det faktum att de enligt lagen inte har några som helst rättigheter finns det ytterligare problem och risker för dem, till exempel hiv/Aids. Burma är idag ett av de länder i världen där hiv/Aids sprids fortast. Trots det förnekar juntan ihärdigt att landet har problem med sjukdomen och vidtar därför heller inte några åtgärder för att minska spridningen.
Då Burma dessutom är ett av de länder i världen som lägger minst pengar på sjukvård och utbildning, saknar majoriteten av befolkningen nödvändig kunskap om sjukdomen och om hur de ska skydda sig mot den. Sex är i Burma ett ämne som är väldigt tabu, speciellt bland kvinnor, vilket gör att också de allmänna kunskaperna om sex och preventivmedel är små. De prostituerade som ändå vet hur de ska skydda sig får inte nödvändigtvis praktisera sina kunskaper. Ofta har tjejerna inte rätt att kräva att deras kunder ska använda kondom. Oskyddad sex med ett tiotal män per dygn är en verklighet för tusentals tjejer i Sydostasien. Många av dem kommer att hamna sönderslagna på sjukhus eller i gränder. Många kommer att dö i aids. Några kommer att ta sig ur prostitutionen och gå vidare med sina liv. Få kommer någonsin synas i statistiken.
Catharina Ullström Volontärlärare för illegala flyktingar i Mae Sot, Thailand. Namnen i artikeln är fingerade.

3 comments:

Anonymous said...

Varför uppmärksammas diktaturregimen i Burma mer än den i Kina?
Beror det på att den i Kina är mer lönsam för väst?

Catti Ullström said...

Ja, det ligger säkert mycket i just det. Samtidigt är det ju så att vi jobbat med frågan i över 10 år och det är först i år den fått någon uppmärksamhet, trots att världens längsta ännu pågående inbördeskrig pågår i landet.

Det finns nog andra skäl att Burma är "lättare" för väst att arbeta med. Den burmesiska oppositionsrörelsen starkare än den kinesiska (i förhållande till staten, alltså)vilket nog också spelar roll. Sen gör det faktum att Burma är mindre till ytan och det faktum att så många flytt landet det på sätt och vis lättare. Vi kan ju exempelvis arbeta MED den burmesiska oppositionen, vilket är möjligt då den har sin knytpunkt längst gränsen till Thailand. Svårare att jobba inne i såväl burma som kina. För opinionen här i väst spelar det nog också roll att Burma uppfattas som ett land med en tydlig god och ond sida... och att de aldrig stod på någon sida i kalla kriget.

Anonymous said...

Well written article.