Vid årsskiftet avskaffas fri entré vid de statliga muséerna. Uppdraget från regeringen är däremot oförändrat och trots kraftigt reducerade anslag förväntas muséerna fortsätta arbetet med utbildning, jämställdhetsfrågor, och samhällsutveckling. Konsekvenserna för berörda muséer kommer givetvis att bli mycket omfattande, framförallt för programverksamheten där än mindre resurser kan frigöras till nya utställningar, publika aktiviteter och pedagogisk verksamhet.
Satsningen hade inte pågått i mer än två år, och museerna hade anpassat sin verksamhet och sina lokaler till den nya ordningen. De ekonomiska skälen för avskaffandet av fri entré-reformen är både tvivelaktiga och mindre intressanta. Däremot förtjänar det kvalitativa värdet i det som nu försvinner uppmärksamhet. Den traditionella museibesökaren är en högutbildad kvinna i övre medelåldern. Hon präglade länge målgruppen för utställningarna. Relaterad verksamhet som seminarier och publikationer anpassades följaktligen efter den redan frälsta publiken. Fri entre lockade helt nya besöksgrupper till våra statliga museer. Museerna tog emot ungdomar, barnfamiljer och nya svenska medborgare, en varierad målgrupp som väl representerar vårt moderna samhälle.
Att anpassa utställningarna efter denna målgrupp var en spännande och nödvändig utmaning. Resultatet återfinns i utställningar som Världskultmuséets No Name Fever – Aids i globaliseringens tid och Trafficking, samt Östasiatiska muséets Manga. Kulturen definierades inte längre av enbart konst och arkeologi, utan blev allas egendom. Den nya utmaningen bjöd in besökarna i museet som deltagare, inte bara som åskådare. Nya målgrupper påkallade även behovet av ämnen som berör, och som synliggör och ger olika människor en röst och en plats i historieskrivningen.
Tillgången till kulturarvet skall inte vara relaterad till utbildning eller bakgrund. Kulturarvet är vår länk till oss själva och andra, och utgör inte bara en del av ett demokratiskt samhälle, utan är en förutsättning för detsamma. Fri entré-reformen var ett steg i rätt riktning, och det är med stor besvikelse jag konstaterar att vi nu återgått till utgångsläget, bara med ännu sämre förutsättningar.
Katarina Runesson
Satsningen hade inte pågått i mer än två år, och museerna hade anpassat sin verksamhet och sina lokaler till den nya ordningen. De ekonomiska skälen för avskaffandet av fri entré-reformen är både tvivelaktiga och mindre intressanta. Däremot förtjänar det kvalitativa värdet i det som nu försvinner uppmärksamhet. Den traditionella museibesökaren är en högutbildad kvinna i övre medelåldern. Hon präglade länge målgruppen för utställningarna. Relaterad verksamhet som seminarier och publikationer anpassades följaktligen efter den redan frälsta publiken. Fri entre lockade helt nya besöksgrupper till våra statliga museer. Museerna tog emot ungdomar, barnfamiljer och nya svenska medborgare, en varierad målgrupp som väl representerar vårt moderna samhälle.
Att anpassa utställningarna efter denna målgrupp var en spännande och nödvändig utmaning. Resultatet återfinns i utställningar som Världskultmuséets No Name Fever – Aids i globaliseringens tid och Trafficking, samt Östasiatiska muséets Manga. Kulturen definierades inte längre av enbart konst och arkeologi, utan blev allas egendom. Den nya utmaningen bjöd in besökarna i museet som deltagare, inte bara som åskådare. Nya målgrupper påkallade även behovet av ämnen som berör, och som synliggör och ger olika människor en röst och en plats i historieskrivningen.
Tillgången till kulturarvet skall inte vara relaterad till utbildning eller bakgrund. Kulturarvet är vår länk till oss själva och andra, och utgör inte bara en del av ett demokratiskt samhälle, utan är en förutsättning för detsamma. Fri entré-reformen var ett steg i rätt riktning, och det är med stor besvikelse jag konstaterar att vi nu återgått till utgångsläget, bara med ännu sämre förutsättningar.
Katarina Runesson
No comments:
Post a Comment