Som ett extra slag i ansiktet, efter ett valnederlag som kändes i hela kroppen, var insikten måndagmorgonen den 18 september att vi framöver, med borgerlig regering, får en utrikespolitik som är…ungefär som den varit tidigare! Den nya regeringen verkar vara hyfsat överens med den gamla om de bärande idéerna i svensk utrikespolitik. Det finns inga större partipolitiska konflikter på det internationella området. Sveriges intressen och internationella engagemang utövas bäst inom eu:s varma institutioner, inte genom ”slagordsnostalgi” och ”symbolpolitik”.
Naturligtvis är det helt rätt att en svensk regering, oavsett färg, företräder en större del av befolkningen i utrikespolitiska än i nationella frågor. I det första fallet agerar man för ett land, i det andra för sina väljare. Det tråkiga, och det som en modig eftervalsdebatt inom vårt parti måste ta på allvar, är att vi nästan helt slutat ta partipolitisk strid inom utrikespolitiken, både vad gäller medel och mål, och att det därmed är socialdemokratin som är det parti som genomfört den mest genomgripande trianguleringen på det internationella området. Man frågar sig: finns det verkligen inte längre några större konfliktlinjer kvar kring vilket ansvar och roll Sverige har internationellt? Har socialdemokratiska medlemmar och väljare samma syn på Irak, Mellanöstern och relationen till usa som borgerliga dito? Eller, vad hände med den aktiva utrikespolitiken? I en eftervalsdebatt och ett Libertasnummer som frågar: vad var det som gick fel, är svaret bland annat följande. För det första: den existerande kritiken, både inom och utanför vårt parti, mot att den svenska socialdemokratiska rösten mot amerikansk nykolonialism och arrogans inför mänskliga rättigheter i allmänhet, och patoset för det palestinska folkets existensberättigande i synnerhet, har försvagats när den borde ha stärkts, måste tas på allvar. Med motiveringen att man ändå inte vinner några val på internationella frågor har vi de senaste åren valt att inte tala om de starkas särskilda ansvar i konflikter, utan vi argumenterar hellre för ”ömsesidigt kompromissande”, fryser biståndet till Palestina och köper Haubitsar av Israel mitt under brinnande krig.
Kalla det pragmatism men faktum är att vi är för tysta och gör för lite. Dessutom förlorar vi förtroendet hos alla dem som tidigare röstat (s) för den internationella solidaritetens skull. Vi ska aldrig vika i argumentationen mot borgarnas sänkta bistånd och trupper utan fn-mandat, men vår oppositionspolitik på det utrikespolitiska området får inte begränsas till Carl Bildts aktieinnehav och jag tror att vi har många hjärtan att vinna genom en solidaritetspolitik som tar tydligare aktiv ställning för de svaga i konflikter. Det kräver mod.
För det andra har den långsiktiga strategin för hur vi utvecklar en bättre värld förändrats till att passa 90-talets konsensusdogma om att all handel är bra handel och att handeln är vårt främsta medel för att hjälpa u-länder på vägen mot ett välfärdssamhälle. Visserligen erkänns den alltför tydliga statistiken över hur vissa regioner, så som Afrika söder om Sahara, och fattiga i asiatiska och sydamerikanska länder, blir allt fattigare, men man slipper oftast undan med ett kort konstaterande att världen kanske inte är perfekt än, men den håller på att bli. Man vill ju så gärna vara för frihandel. De ekonomiska maktfrågorna inom länder har därmed definierats bort, och frihandelns frälsande vingslag betraktas främst som ett politiskt faktum att förhålla sig till. Tanken att u-länders befolkningar tjänar på frihandel om bnp ökar bygger på en liberal idé om att intressekonflikter mellan grupper av människor mest är hjärnspöken hos den intellektuella vänstern. Att romantisera frihandelns fördelar är att blunda för att det inte bara är den absoluta makten och levnadsnivån som avgör människors öden, utan också den relativa makt som skapas i relationer mellan grupper av människor. Stora grupper av människor som inte får del av en bnp-ökning blir också relativt fattigare, mer maktlösa och exploaterade. Det finns dessutom inget som visar att fattiga länder förmått ta hela sin befolkning ur fattigdom enbart med hjälp av handel. De länder som har lyckats skapa en mer allmän välfärd byggd på handel har också haft en stark pluralistisk inre marknad och en relativt stark stat där de mellanmänskliga maktrelationerna tas på allvar och tryck sätts på en fungerande struktur för nationell omfördelning. Betydelsen av den relativa makten i ett samhälle är den insikt högern saknar och vänstern historiskt har lyckats bygga ett välfärdssamhälle kring.
När svensk handel med den kinesiska överklassen nu premieras så har vi svikit de svagaste, och inte stöttat kraven på arbetsrätt för dem som sugs ut i Guangdongprovinsens workshops. Vi har undvikit debatten om hur det ideologiska målet om välfärdshöjande internationell handel kan kombineras med, eller villkoras till, en stärkt arbetsrätt och jämlikhet. Det är inte bara våra strategier för fred och utveckling som har förändrats utan att också själva betydelsen av uppsatta ideologiska mål har minskat. Vi har delvis förlorat tron på idéer som grund för utrikespolitiskt beslutsfattande. Tidigare använde vi oss av idéerna om självbestämmande, de svagas rätt och internationell jämlikhet både för vårt eget strategiskapande och formulerandet av våra mål liksom för kritik av borgarnas brist på genomtänkt linje. Jag har svårt att se att några bärande idéer har varit vägledande eller haft någon avgörande betydelse för vår utrikespolitiska linje de senaste åren. Om de funnits har jag svårt att se vilka dessa skulle ha varit.
Jag önskar en återgång till tron på idén om att vi som internationellt privilegierade måste vara mer internationellt politiskt aktiva och ta ett större internationellt ansvar, både för freden och för jämlikheten. Inställningen till orättvisorna i världen och de starkas ansvar har inte blivit omodernt bara för att kaffet och kokainet blivit billigare. Vi ska arbeta inom eu när det är möjligt, men när passivitet och rädsla för konflikt hämmar unionen måste vi bevara vår moraliska auktoritet och fortsätta kräva de starkare på eftergifter. Övertygade om idéers betydelse för utvecklingen i världen kan vi inte lapa i oss den dumliberala laissez-faire-attityden utan måste våga politisera utrikespolitiken, både medlen och målen, gentemot dagens bombhöger, varhän den än må uppträda. De äkta socialdemokratiska freds- och jämlikhetsidealen måste åtföljas av reell politik som känns på marken, och vi ska vägra bakbinda oss själva i vad vi tror att politiken kan åstadkomma. Låt oss inte underskatta oss själva. Våga lägga ansvaret där det hör hemma!
Kajsa Borgnäs, Laboremus
No comments:
Post a Comment