Oppositionsrollen – en möjlighet

Svenska folket har sagt sitt. Vi har förlorat valet. Vår partiordförande har annonserat sin avgång. Som så många andra funderar jag i dessa dagar kring valutgången.

Det är en sorgeprocess, dels eftersom jag påminns om alla goda stunder under valrörelsen, dels för att samhället tar en annan riktning än den jag själv vill att det ska ta. Det känns som att alla samtal med medborgare på torg och i valstugor var förgäves. Det känns som att orättvisan och egenintresset har segrat i svensk politik. Utgångsläget för denna valrörelse var tufft. Tolvårigt regeringsinnehav, borgerlig mobilisering, bildandet av ett högerparti och ett mycket strategiskt och populistiskt arbete inom den samlade högern. Att även borgerlig media slöt upp och rättade in sig i leden gjorde sitt. Det måste vara fler än jag som tycker det är minst sagt märkligt att många av de frågor som inte ställdes innan valet, kom att ställas efter valet i tidningar och tv. Medias logik med allt vad den innebär bidrar till denna tidsförskjutning, men jag är övertygad om att även politisk tillhörighet inom media påverkar. Därför behöver vi en stark a-press som kan öka mångfalden. Det finns naturligtvis en rad andra faktorer som påverkade valets utgång, alltifrån tsunamin till borgerlighetens trianguleringsstrategi, vid sidan av de redan nämnda omständigheterna. Dessa är giltiga förklaringar till valutgången, men trots detta vill jag lyfta fram några andra som jag tror bidrog till att vi förlorade valet.

En inledande fråga att ställa är om vi som parti bidrog till att alliansen fick en majoritet i Riksdagen och därigenom kunde flytta in i Rosenbad? Ja det tror jag. Jag tycker inte att den så kallade arbetslinjen fullt ut har värnats. Arbetslöshet är förfärligt. Den kan innebära att den arbetslöse inte upplever sig behövd och att han eller hon inte känner sig inkluderad i samhällslivet. Vi som parti har inte gjort som vi har sagt, vilket lo-ekonomerna under senare tid har framhållit. Arbetsmarknadspolitiken har gått från att innefatta en stor andel arbetsmarknadsutbildningar till ökade inslag av repressiv aktivering av de arbetslösa. Med andra ord en mindre andel satsningar på att fortbilda de arbetslösa och rusta dem för att få ett jobb och en större andel åtgärder som syftar till att disciplinera dem utan arbete genom fler krav och regler för hur arbetssökandet ska gå till. Detta har spelat borgarna i händerna eftersom bland annat matchningen på arbetsmarknaden försvårats.

Jobbreformen hösten 2005 med plusjobb m m kom för sent. Det var en bra reform som syftade till att ge tusentals människor ett arbete. Den hann tyvärr inte fullt ut verka innan valet, men vi hamnade dessutom fel i vår beskrivning av verkligheten. Istället för att värna den fulla sysselsättningen och att vara i opposition mot de arbetslösas situation, pratade vi om den goda tillväxten och alla siffror som talade för att jobben blev allt fler. En annan viktig faktor som påverkat valutgången är integrationsfrågan och problemen som hör till den omfattande segregationen. Det är en fråga som många gånger saknar enkla lösningar, vilket vi alla beklagar. Det har hänt en del på området, men vi måste ändå medge att det varit alldeles för lite. Människor diskrimineras, stängs ute och får inte möjlighet att växa. Det kan vi aldrig acceptera och vi borde ha arbetat mer med denna fråga. Det minsta vi skulle ha gjort var att uttrycka vår motvilja mot dagens förhållanden för många nya svenskar.

En del av integrationsfrågan hänger också samman med den ökande segregeringen, inte minst i storstadsområdena. Segregation för med sig att människor med olika bakgrund isolerar sig, vissa frivilligt medan andra inte har något val. Jag är övertygad om att segregationen är en av förklaringarna till att många ur medelklassen i storstäderna valde att byta block i detta val. Det uppdelade boendet mellan olika yrkesklasser har gjort det möjligt för vissa människor att fjärma sig från andra medborgares livssituation. Jag tror vidare att vi talade för lite om ideologi och politiska visioner. Eller snarare att vi gjorde det för sent. Detta är en reflektion som mer eller mindre alltid kommer upp under en eftervalsdebatt, men jag är övertygad om att det gäller oss socialdemokrater denna gång. Det blev för mycket siffror och för lite av opposition mot orättvisor, för många otydliga ståndpunkter och för lite av vår värdegrund och vår vision om det framtida samhället. Det fungerar inte heller att tala om politik ett halvår var fjärde år. Det blir otydligt och väljarna får svårt att hänga med i svängarna. Slutsatsen är att vi måste tala om politik oftare. Hade vi talat mer om verkligheten för vissa och värdena som gynnar oss alla hade vi nog också kunnat överbrygga segregationens blindhet som gjorde det möjligt för vissa människor att utgå ifrån att ”det man inte ser inte finns”. Har då orättvisan och egenintresset vunnit som jag gav uttryck för i början av denna text? Nej, självklart inte. Högern och de välgöddas politik sysselsätter sig just nu med att lägga krokben för sig själv gång på gång medan vi som parti finns i närheten och påminner om vår politik. Oppositionsrollen är en möjlighet som vi måste förvalta. Men vi ska inte fokusera för mycket på högerns politik, utan på vår egen. Jag tror att vi måste prata om hur vårt parti fungerar, vem vi vill ha som partiledare och hur politiken ska se ut. Välfärdsfrågorna och den ekonomiska politiken är centrala att diskutera framöver.

Det gör också att motiven till vår omfattande välfärdstanke, det vill säga ideologin och visionerna, blir mer levande och tydliga. Detta levandegörande måste vi fortsätta att skapa och omskapa. Framtiden väntar.

Robin Stenskog SSK