När Göran Persson med blomkvastar i handen på valnatten meddelade att han tänker avgå efter valförlusten, då borde jag kanske ha känt något slags sympati för förloraren. Det vore ju den normala psykologiska reaktionen. Förloraren träder fram inför sina anhängare i en larmande valvakelokal och det borde kanske finnas något heroiskt eller åtminstone gripande i detta att ledaren tackar för sig efter en hård valrörelse.
Men jag kände inte så. Jag blev arg på den där mannen till och med i hans nederlags stund. Naturligtvis skulle jag kunna djupdyka i mina ilskna känslor inför hans personliga böjelser för en livsstil som ligger mil från arbetarrörelsens ideal. Men jag lämnar godset därhän, det är inte glömt, men det är inte det som nu måste diskuteras.
För det är ju mycket värre än så. Persson förkroppsligar nämligen en ideologisk vändning inom socialdemokratin bort från grundläggande jämlikhetsidéer och det är helt enkelt detta många väljare har känt. Under den valrörelse han drev kunde jag ibland inte tro mina öron när han hävdade att marknaden fixar jobben. Allt går bra. Politiken behöver inte lägga sig i det mer. Det var häpnadsväckande att höra.
Inte bara Persson bör således avgå, också de idéer som blivit så dominerande i partiets ledning sedan nittiotalets hårda saneringspolitik måste överges för det är naturligtvis dessa idéer som orsakat denna historiska förlust för socialdemokratin. Kamrererna tog över inom rörelsen. Sunda statsfinanser blev viktigare än fördelningspolitik och reformer som ger makt till de maktlösa. Det är dags för en resolut utvädring efter en lång Persson-era. Så vad bör göras? Så mycket tror jag är klart att socialdemokratin på egen hand inte klarar av att genomföra den nödvändiga vitaliseringen av såväl politiken som idéerna. Det som nu måste ske är att partiet på bred front öppnar sig för all den uppdämda kritik som i dag pulserar hos vanliga löntagare i det här landet.
Därute i den sociala verkligenheten står 175000 fackligt förtroendevalda och väntar på att få meddela socialdemokratin vad en brett definierad arbetarklass har för erfarenheter och för hopp och önskningar inför framtiden. Därute står hundratusentals arbetslösa som i sig utgör ett fruktansvärt argument mot den låginflationspolitik som anbefallts från s-ledningen sedan nittiotalets början och som den segrande alliansen nu kommer att föra vidare. Därute står fortfarande ganska många intellektuella, de har visserligen inte särskilt många tidningar att skriva i, men de brinner av iver att löda samman jämlikhetstankar med ekologi, feminism med
klassanalys, det globala med det nationella. Därute finns de sociala rörelser som diskuterar global rättvisa och läget i utsatta förorter. Därute finns helt enkelt hela detta land, som det socialdemokratiska partiet på många år inte lyckats komma på samtalande fot med. Ja, därute finns alla de brännande frågor om den ekonomiska makten i en marknadsekonomi som arbetarrörelsen inte vågat ställa på åratal och som de nya moderaterna inte alls vill tala om. Högerblockets valseger innebär att den makt som den ekonomiska eliten i det här landet har nu flyter samman med den politiska makten. Marknadens makt och politikens makt sammanstrålar i Reinfeldts person: detta kommer att bli den nya överheten. Det borde på sikt vara ett drömläge för en uppvaknande arbetarrörelse.
Göran Greider
No comments:
Post a Comment