Alltemedan höst- och vinterkyla lagt sig över Sverige har paradoxalt nog diskussionen om den globala uppvärmningen blivit allt hetare. Klimathotet behandlas i såväl dokumentärer som debattprogram, hemlösa isbjörnar gråter från tidningssidorna och Sverige förbereder sig för en tillvaro med avsevärt högre vattenstånd.
Men för bara några månader sedan, i valrörelsen, var klimatfrågan lika iskall som Norden utan golfströmmen. Inte ens Al Gore, som besökte Sverige för att göra reklam för sin nya klimatfilm och talade sig varm för trängselskatter, lyckades få fart på diskussionen. Detta trots att det rödgröna blocket skulle ha allt att vinna på att frågan sattes under debatt. I klimatfrågan ger socialdemokraternas samarbete med miljöpartiet både trovärdighet och inspiration. Dessutom lanserade Göran Persson ca ett år innan valet målet att bryta det svenska oljeberoendet, något som tyvärr verkar ha fått större uppmärksamhet utanför än inom Sveriges gränser.
Folkpartiets och moderaternas enda lösning på klimatfrågan, att bygga ny kärnkraft, försvann i och med en energikompromiss med centerpartiet. Centerpartiets i sig vällovliga satsningar på förnybar energi ter sig inte trovärdiga när partiet satt sig framför pelletskaminen hand i hand med moderaterna. I opinionsundersökningar rankar människor klimathotet högt över frågor som oroar dem. Trots detta tycks det politiska systemet passa illa för att hantera den typen av långsiktiga frågor.
En mandatperiod är bara fyra år, men en miljöpolitik måste vara betydligt mer långsiktig än så. År 2010 kan det finnas många fler skäl att sätta klimatfrågorna i större fokus än enbart de strategiskt politiska.
Maja Fjæstad, Redaktionen
No comments:
Post a Comment