Valrörelsens stora fråga blev jobben, Socialdemokraternas traditionellt sätt kanske starkaste politikområde. Men valet 2006 vann ”alliansen” på att peka på problemen på arbetsmarknaden medan Socialdemokraterna inte tycktes bry sig eller ha några lösningar. Det är därför dags att göra om analysen och ta tillbaka jobben som vår fråga.
Vi måste börja med att konstatera att Moderaterna har rätt, det finns ett utanförskap i Sverige. Hundratusentals personer står utanför arbetsmarknaden och lever på socialbidrag, a-kassa eller sjukförsäkring. Efter 12 år med en s-regering och mitt i en brinnande högkonjunktur kan detta inte ses som annat än ett stort misslyckande. Men hur kunde vi, sap, inte se problemen? Varför hade vi inga lösningar?
En orsak var att s-regeringen hela tiden hade LO:s perspektiv. Man måste komma ihåg att facken och lo är intresseföreningar främst för dem som redan har jobb. LO vill ha säkra anställningar för sina medlemmar. En tuff konkurrens från dem som vill in på arbetsmarkanden skapar däremot osäkerhet. För en regering med fackets perspektiv, inte de arbetslösas, var det lätt att acceptera att tusentals personer passiviserades och fastnade i ”åtgärder”. Allians-regeringen, å sin sida, har helt och fullt anammat Svenskt Näringslivs synsätt. De vill pressa ner lönerna för att tillgodose ”behovet” av billig arbetskraft hos företagen. För det Moderaterna inte ser är att utanförskapet i själva verket är en beskrivning av det 21:a århundradets klassamhälle. Det är den analysen som vi måste göra. Dagens klassgränser dras längs nya skiljelinjer; mellan män och kvinnor, svenskar och invandrare, unga och medelålders. Och framförallt mellan de som har och de som inte har arbete. Om man verkligen vill hjälpa de som står utanför arbetsmarknaden måste man utgå från deras perspektiv. Sverige behöver en regering som ser till de arbetslösas behov av att få jobb. Ett socialdemokratiskt parti behöver därför en modern klassanalys, som inte ser den heltidsanställde svenske byggnadsarbetaren som samhällets svaga grupp.
Ams är en myndighet som under senare år har fått hård, och inte obefogad, kritik. Senare års utveckling av alternativa arbetsförmedlingar ställer nya krav på Arbetsförmedlingen om den ska behålla sitt existensberättigande. Idag har ams till stor del reducerats till att främst vara en kontrollinstans för a-kassan och ett forum för arbetslöshetsåtgärder. Den personliga handledning som erbjuds är mycket knapphändig. Det är ett stort problem eftersom det skulle kunna vara Arbetsförmedlingens mycket viktiga nisch. Arbetsförmedlingen borde därför syssla mindre med fyrkantiga åtgärder och mer med personlig handledning för dem som står längst från arbetsmarknaden. Dessa personer är ofta samma människor som Försäkringskassan arbetar med. De båda myndigheterna har ett stort behov av att samverka för att nå resultat. I många kommuner har samarbeten också inletts för att bättre stöd ska kunna ges till sjukskrivna och arbetslösa. Så varför inte samla verksamheterna i en organisation? Mycket byråkrati skulle undvikas och människor skulle inte trilla mellan stolarna.
Vi förlorade valet till ett moderat ”arbetarparti” som hade jobben som vinnarfråga. De lyckades med det som vi inte förmådde; att se samma problem som väljarna och formulera lösningar som lät trovärdiga. I denna artikel har vi försökt analysera problemen och lägga några förslag på lösningar. Självkritiken efter valförlusten får inte stanna vid floskler om att vi ska vara i opposition mot orättvisor och vår egen politik. Det krävs konkreta förslag och en ledning som inte sitter inlåst högst uppe på 68:an.
Med en ny partiledare har vi en god chans att vinna valet 2010. Men det förutsätter att vi förmår se Sverige så som det ser ut idag och berätta för väljarna hur vi vill förändra det vi tycker är fel. Låt oss ta tillbaka Jobben som vår fråga och vinna valet 2010!
Rebecka Johansson SSK
No comments:
Post a Comment