Lönen är inte boven!

Löner har alltid varit grundbulten i den svenska ekonomin. Den är livsavgörande för de som arbetar, den styr vad man har råd och inte råd med. Särskilt viktig är den såklart också för ekonomer, politiker och företagsägare. Det verkar inte finnas någon hejd på hur avgörande skadliga effekter en löneökning kan göra, framförallt för de med normal- och låginkomster, vanligt folk med andra ord.

Skulle man tro allt som medierna pumpar ut så vore höjda löner detsamma som att lamslå exporten, hejda tillväxten, stoppa investeringarna och höja arbetslösheten, allt på en gång! Avtalsförhandling på avtalsförhandling riktar man kritik mot facket för hur taskiga de vill vara, d v s att kämpa för höjda löner och därmed dämpa allting som ska verka gott för samhället. Skulle man tro det som står i tidningarna verkar det idag finnas en motsättning mellan höjda löner och ett relativt gott samhälle.

En hygglig lön gör att man klarar sig något sånär. Så att man ibland kan tillåta sig köpa något som man vill ha, efter det att man betalat utgifter för hyra och mat etc. En lite bättre lön gör att man då och då kan tillåta sig att slösa ibland, hur man nu vill se det. Konsekvensen av en högre lön är därmed mer frihet. Och då talar vi om köpkraftens frihet, inget annat. Det är så lönen blir grundbulten i våra liv. Även om några vill hävda att pengar inte är allt, så blir de ändå betydelsefullt ju mindre av den man har. Lönen styr trots allt hur vi lever vårt dagliga liv, och blir på så sätt överskuggande för allting vi gör.

Inför företagens jättelika annonser i tidningar, radio, tv och hemskickade broschyrer så blir den första tanken ”vad man ska ha” den andra ”vad man har råd med”. Pressen ökar på oss att konsumera ännu mera, samtidigt som företagen vill hålla lönerna nere. Det blir i längden en ohållbar situation. Ändå basunerar medierna ut att lönen är hotet mot den svenska ekonomin, och regeringarna formar sin politik efter den. Så här kan resonemanget se ut:

Ökar lönen
Ökar företagets kostnader
Ökar inflationstakten
Minskar investeringarna
Minskar exporten
Minskar jobben
Minskar reallönen

Och enligt samma resonemang vill man
istället se:

Låga löneökningar
Låg inflation
Större export och investeringar
Högre tillväxt
Lägre arbetslöshet
Högre reallöner

Men lönen är inte boven! För att gå till botten med det här måste man se till vem som sätter priserna. Alla prislappar man möter sätts av företagen själva. Prislapparna på nudlarna har företagen satt, prislapparna på ölen på krogen har företagen satt och priset på bussbiljetten har, jo precis, företagen satt. Detta säger såklart ingen emot, fast det är heller ingen som tar upp det. Då är det mycket enklare att skylla prishöjningarna på löneökningar, istället för att erkänna vem som egentligen skriver prislapparna. Det finns ingen naturlag som säger att en löneökning måste betyda en prishöjning. Ett företag kan t ex gå bra och jämnt ut med löneökningen, det kan finnas brist på köpare som gör att priserna inte kan gå upp av konkurensskäl. Så när ekonomerna säger att en löneökning måste innebära prishöjning, menar de att löneökningen får företaget att höja priserna. Då kommer man till kärnan av problemet. Var tar företagen lönepåslaget ifrån? Alternativt tar man ut det i högre priser på varorna eller så tar man det från profiten. Det senare alternativet är en diskussion som inte förs idag. Istället fortsätter proffspolitikerna, företagarna och ekonomerna att plåstra om inflationens baksida med följande lösningar.

Genom att stimulera ekonomin med ökad inflation som följd och osäkerhet om hur det ska gå med arbetslösheten. Genom att strama åt ekonomin med ökad arbetslöshet och viss ovetskap om inflationens upp och nergång.

Vi borde snarare styra var företagens lönepålägg tas ifrån. Bäst vore såklart om de togs från profiten men på sikt måste vi även diskutera vem som äger och styr företagen. Inflationen kommer som svar på kapitalismen där massarbetslöshet inte accepteras och löneökning blir prishöjning. Detta råder oavsett vem som sitter i regeringen. Den senaste Socialdemokratiska regeringens representanter använde detta som argument mot t ex Kommunals kamp för högre lön 2003. Detsamma gjorde Thatcher på sin tid i England, vilket ledde till att man tvingades satsa mångmiljonbelopp på offentlig sektor som räddning.

På sikt kommer vi bara att kunna lösa inflationen på två sätt. Antingen närmar vi oss 30-talets ordning, monterar ner välfärden och accepterar höjd arbetslöshet. Eller så krävs ett systemskifte, ett ekonomiskt sådant. Från det som bygger på oerhörd koncentration av makt i privata händer, till ett där ekonomin följer demokratiska principer i enighet med folkets vilja.

Tränger man in i kärnan på inflationen handlar det om vilken syn man har på samhället i stort. Var 30-talet något vettigt, eller ska vi börja rita upp planerna för socialism?

Anders Roth LSSK